Dagens Nyheter – 18 oktober 1866, sida 2

Fröken Macnamara försjönk i djupa tankar: Under en lång stund yttrades icke ett ord. Den möjlighet, som nu blifvit framhållen, hade den gamla damen förr aldrig tänkt sig. Som Redmond förklarat sig ämna resa bort, för att uppsöka sin fader, hoppades hon att hos honom, som hon önskade. — Och du skall icke afstå från din föresats att förskaffa dig visshet om din olycklige fars öde? frågade hon. — Icke ens om Ellen både mig derom, svarade älskaren med värma. — Och du lofvar att icke gifta dig, förrän du nått ditt mål eller måst öfvergifva hoppet om att någonsin kunna nå det? — Det lofvar jag er; — Då vill jag icke läagre vara enträgen, återtog den: gamla damen, utan lemnar det öfriga i Guds hand. Om Redmond ONeil lefver, kan jag med full trygghet anförtro min ätts ära i hans vård. Den döende lade sina båda händer på den knäböjande ynglingens hufvud och välsignade honom högtidligen. Detta var hennes sista handling, och nästan omedelbart derefter utandades hon sin sista suck. Hennes ande flydde tillbaka till sitt ursprung, men detta skedde så omärkligt, att det dröjde en stund innan Redmond och fader Karoolan kommo underfund med att hon var död: I enlighet med den aflidnes uttryckta vilja, öfvergick godset Murlough till hennes systerdotters son. Men hon hade icke heller glömt bort Katty; ett litet hemman, beläget i en tem