på en ovärdig. Du skall ju ej glömma bort mig? — Glömma er! upprepade Redmond med en djup rörelse. Minnet al er skall jag städse bibehålia såsom mitt hjertas dyrbaraste skatt. — Och icke heller vill du väl afslå min sista bön? fortfor fröken Macnamara, i det hon såg honom i ögonen med ett uttryck, som jar gade blodet till hans kinder, hvilka straxt derefter blefvo ännu blekare än de förut varit. Du svarar mig icke, tillade hon, du tiger. — Jag väntar, sade den unge mannen, hör geoligen uppskakad — ty han anade den pröfning som förestod honom — att ni skall uttala er vilja: — Säg icke min vilja, ntan min bön, inföll hans garola elägtinge. Lyfta upp mitt hufvud, Redmond, och ligg kudden på sin rätta plats. Sätt dis sedan hredvid mig och lyssna till hvad jag har alt säga dig; det är min ömhet för dig och min erfarenhet som förestafrar mina ord. Med tillbjelp af fader Karoolan lade henne Redmond i den ställnivg, hon fann beqvåmast, derefter tlyttade han fram en stoloch beredde sig på en hårdnackad strid mellan sin kärlek och sin pligt: Det är svårt att säga pej, då en röst, som snart skall för evigt tystnu, och ett öga, gom, då det blickat på oss; aldrig uttryckt annat än den ömmaste välvilja, ftamställa en bön till oss — Du är tin artvioge, fortfor fröken Macnamara. — Nej då, du är mig derför ingen tack skyldig. Till hvilken annan än dig skulle väl eganderätten till mina fäders gods öfvergå? Du är ättens enda lefvande representant, arfvingen till dess rättigheter, vårdaren af dess