mond och fruktade för att han skulle göra invändningar mot hvad hon kunde komma att säga horom. Och hon visste att det skulle kosta för mycket på henne att bedröfva bonom. Men när hon kände sitt slut nalkas, fick bon mod till att uttala sin mening: Hon visste att Redmond älskade henne alltför nögt, för att vid ett sådant tillfälle vilja tillskynda henne sorg och smärta: Fader Karoolan var ensam närvarande då hon satte sitt beslut i verket. — Jag har aldrig ett ögonblick tviflat på din tillgifvenhet för mig, Redmond, sade hon, nör den gråtonde ynglingen öfverhöljde hennes hand med kyssar. Du liknar för mycket din mor för att kunna vara otacksam; och om jag också icke varit en klok och omtänksam uppfostrarinna, har jag åtminstone varit en kärleksfull. -— Ni har varit den klokaste och bästa utropade vår hjelte, och före måste mitt hjerta. blifva kall innan jag upphör att med vördnad och kärlek tänka på er Sedan den tid jag var eu liten, egensinnig gosse, fortfor han, kan jag icke erinra mig ha hört ett hårdt ord från era läppar; om ni någon gång hade ett sådant på tungan, förbyttes det af ömheten till ett vänligt uttryck. En moder kan icke älska sitt barn varmare eller behandla det med mera tålamod och öfverseende, än ni mig. — Min kärlek fick du i arf, svarade den döende med ett matt leende. Du är den siste af min ätt — son till en varelse, som jag ber traktade såsom eget barn, och det är min tröst i detta vigtiga ögonblick att jag kan hysa den öfvertygelsen det min ömhet icke blifvit slösad