men menniskornas tungor äro i allmänhet elaka: Tala vid Redmond, fader; ni bar mycket infly tande hos honom: Jag är viss om att han skall lyssna till era ord...Men det kan vara detsamma, tillade hon efter ett ögonblick, alla bemödanden blifva ändock fruktlösa; ty såsom jag redan sagt, någon har spått att denna olycka skall ske. —-Hvem? — Min man som förebrådde mig ait jag älskade mitt fosterbarn mera än mitt eget, likasom hade jag kunnat råda öfver mina känslor, Han förutsade att en afkomling af Ellen skulle förorsaka mig och de mina skam och tadel. Fader Karoolan skrattade åt den gamla qvinnans vidskepelse; och likväl kunde han sedan icke låta bli att tänka på hennes ord. Samma afton hade han ett långt samtal i enrum med sin Järjunge, som besvarade hans föreställningar på ett aktningsfullt, men bestämdt sätt: — Jag skall icke glömma mina pligter hvarken mot Ellen eller mig sjelf, genmälde han, och något vidare löfte kunde han icke förmås att gifva Kort tid härefter inträffade en händelse, som fyllde Redmonds bjerta med sorg. Det var det första moln som uppsteg på hans lefnads hittills klara himmel Hans beskyddariona, den ädla, vördnadsvärda Gvinna, som älskat honom så icrerligt, afled. Fröken Macnamara bade länge med oro märkt det ömma förhållandet mellan hennes arfvinge och Kattys dotter; men hon hade saknat beslutsamhet till att tala med honom i detta ämne. Hon var till ytterlighet svag för Bed