Dagens Nyheter – 17 oktober 1866, sida 2

— Ab! det inbillar ni er blott, genmälde Katty. Huru kan ni säga det så bestämdt? — Jag ser visserligen icke de blickar, som de unga tu kasta på hvarandra, men jag har hört dem samtala, och det är nog. Gud, som tagit ifrån mig ett sinne, har i stället skärpt de öfriga: Jag förstår er icke. — Hvilken månad ha vi nu? frågade den gamla. -— Vi äro i första veckan af maj. — Hör foglarnes sång, fortfor bennes mor; huru välljudande klingar den icke! Och vet du hvad den uttrycker? Jo, kärlek; In ungdomlig stämma och foglasång, tillade hon, hafva ett märkbart tycke med hvarandra. -— Jag vill genast begifva mig till fröken, sade Katty i beslutsam ton samt steg upp för att gå sin väg. Jag skall varna henne, medan det ännu finnes en möjlighet att förebygga olyckan: Onskar ni att jag ledsagar er hem, moder? Den blinda frun föredrog att stanna på kyrkogården: Hon var van att der läsa sina böner, en sed som är mycket allmän bland bondfolket i Irland. — För sent! för sent! mumlade hon, så snart hon fann sig vara ensam. Olyckan har redan träffat oss. Under en stund förblef hon försjunken i djupt begrundande. Hon rörde kroppen fram och åter, der bon satt på grafstenen, likasom en person hvilken har svåra plågor. Plötsligen uppkörde denna rörelse, och hon lyssnade; Hennes skarpa öra hade uppfångat ljudet af Redmonds och Ellens steg; (Forts.