trodde vara okuflig — säg, mitt barn, kan du förlåta din skuldbelastade, olycklige fader? Det öde, som drabbat mig sjelf, och hvaröfver du fällt så mången medlidandets tår — denna bjelplösa belägenhet, hvari jag så länge befunnit mig — hade jag ämnat åt dig. Ett ofrivilligt utrop af afsky undföll fru Geldart och hennes son, när de hörde denna bekänmnelse:; — Ruben, sade Ephraim, hon är den nådens engel; som blifvit sänd för att rädda mig. Hela sitt lif har hon uppoffrat åt sin pligt. Hon har länge älskat dig, och då hon afslog din begäran om hennes hand, skedde det för att försona de brott, som jag hennes ovärdige fader begått. Innan Ephraim Sleeks lifstråd afskars erkände han allt det onda han gjort sig skyldig till. Han omtalade äfven, att han beröfvat sin förre kompanjons enka och son hvad dem med rätta tillkom, samt gaf dem ersättning för det de genom hans oärlighet förlorat; Afven de förläto honom af allt bjerta: De tre personer, som bevitnade denna ovanliga scen, bådo länge och innerligt vid den ångerfulle syndarens dödsbädd. Denne tillstod ödmjukt att han väl förtjenat det slag som träffat honom, och var tacksam derför. I sitt sista ögonblick nedkallade han Guds välsignelse öfver sitt trogna, ädla barn: Det låg någonting sublim i Ruths ansigtsuttryck, när hon gick fram och tillslöt sin fars ögonlock; Den brinnande bön, som hon så ofta och med så mycken tillförsigt uppsändt till den gode