Dagens Nyheter – 17 oktober 1866, sida 1

— Han känner igen mig! utropade hon, i det hon föll på knä, intagen af den varmaste tacksamhet mot försynen. Han känner igen mig! O! Gud, din nåd är oändlig, likasom din vishet! — Ruth, upprepade den döende mannen, i det han försökte lyfta sitt hufvud från den kudde, hvaremot det under så många år hvilat. Hans dotter steg upp, och genom en ansträngning, hvartill endast själar, som fullkomligt beherrska sig sjelfva, äro i stånd, dämpade bon den sinnesrörelse, som hotade att öfverväldiga henne. Med tillbjelp af Ruben, som ansåg för ett underverk, att Ephraim återvunnit förmågan att tala och bruka sitt förnuft, reste hon upp sin far i sängen. — Min fader, min älskade fader! utropade hon: Vid ljudet af hennes röst störtade en flod af tårar ur den gamles ögon: Dessa tårar voro de första han -utgjutit sedan många, många år tillbaka; och i tacksamhet häröfver sammanknäppte han sina darrande bänder. Klippan hade remnat, och ångerns strömmar frambröto ur sina länge dolda källor. — Du känner igen mig, fader? fortfor Ruth. — Jag har städse igenkänt dig under de långa år, mitt straff varat, hviskade den döende; mitt minne har icke sofvit och mitt förstånd har bibehållit sin klarhet, ehuru jeg varit urståndsatt att på något vis uttrycka hvad som försiggått inom mig. Mitt barn! mitt barn! fortfor han, högeligen upprörd; det är dina böner som först ingifvit mig hopp om nåd, det är dina outtröttliga omsorger och din out: sägliga kärlek som besegrat min vilja, den jag