Dagens Nyheter – 17 oktober 1866, sida 1

icke ha kunnat sköta sitt döende barn med mera ömhet och tålamod än Ruth sin stackars fader. Ehuru hennes helsa synbarligen led af den öfveransträngning hon underkastade sig, satt hon dock ständigt vid bans sida och räckte honom med egen hand allt hvad han behöfde samt vägrade till och med att på en enda liten stund lemna rummet. på det atthon måtte vara närvarande, i fall han skulle visa något tecken till återvändande förstånd. Hon fruktade att detta tecken eljest skulle blifva obemärkt. — Låt mig höra ångerns välsignelserika ord från hans läppar, hviskade hon ofta; sedan ske din vilja, o Herre! Hvarken Ruben eller hans förträffliga moder öfvergåfvo sin unga slägtinge i hennes bedröfvelse; Fru Geldart tillbragte nästan hela dagar hos henne i den giriges ödsliga rum, och så snart det blef afton, infann sig Ruben, hvilken genast skyndade till huset i Minories, så snart han afslutat sina göromål. Förgäfves försäkrade läkarne den unga flickan att hon icke kunde hoppas det hennes döende fader ännu en gång skulle återfå sitt förnuft. Hennes väntan hade under tidens längd blifvit förbytt till tro, en fast och verklig tro. Hon var förvissad om att himlen icke ändamålslöst låtit bonom genomgå denna hårda pröfning. Hon hade funnit tröst i bönen och var derföre fullt öfvertygad om att hon skulle blifva bönbörd. Och hon bedrog sig icke. När döden nalkades Ephraim Sleeks läger, lifvades hans ögon, som så länge varit matta och uttryckelösa. Han fästade dem på sin gråtande dotter och uttalade med svag röst hennes namn.