Dagens Nyheter – 16 oktober 1866, sida 2

Hans syster Susanna Jarrold, hvilken var enka och hade hushållat för honom alltsedan hans hustru dog, sökte på allt sätt underblåsa hans vrede. Hon var en slug qvinna, som aldrig lemnade sin egen fördel ur sigte. Hon hade nemligen en son, som blifvit anställd såsom förste bokhållare på brodrens kentor, sedan Ruben Geldart, som förut innehade denna plats, ingått i kompani med sin förre principal, och hon tänkte naturligtvis på möjligheten för denne son att inträda i den unge Russets rättigheter, i händelse denne blefve af sin far alldeles förskjuten. Af alla menniskor äro väl qväkarne de som mest undvika att vidtaga utomordentliga mått och steg. Också kunde hvarken köpmannen eller hans syster undertrycka sin förvåning, då Ruth; hvilken de kände blott till utseende, inträdde i deras bostad: Äfven hon var mycket förlägen, hvadan minst ett par minuter förgingo, innan någon af dem öppnade munnen. — Var välkommen, sade ändtligen Jakob Russet, ehuru sorgen herrskar i denna boning. Hans syster vände sig bort och snyftade. — Jag har hört dina bekymmer omtalas, sade Ruth och kommer, för att bringa dig tröst. Köpmannen betraktade henne med en min, som tydligen gaf tillkänna att han var stött: Förmodligen ansåg han hennes beteende för en obefogad inblandning i sina familjeangelägenheter; Dock svarade han i vänlig ton: — Ditt eget kött och blod har icke förrådt dig; du har ej mistat en son: — Som fallit i en lösaktig tjenstepigas snara, tillade fastern bittert.