Dagens Nyheter – 16 oktober 1866, sida 2

och tvekan försvunnit från hennes ansigte. Hon såg mycket lugn och beslutsam ut, när hon till tjensteqvinnans stora förvåning förklarade sig ämna gå bort på ett par timmar. Det var ännu tidigt på morgonen, da honlemnade sitt hem, för att begifva sig till Jakob Russets boning. Denne och Ruben voro nu kompanjoner och firman hette Russet Geldart. Få personer, som mötte Ruth på gatan, skulle ha trott, — 1 fall någon omtalat det för dem — att den qvinna, som passerade dem, klädd i en hvit mössa och en klädning af groft ylletyg, om hon velat, skulle ha kunnat bära en lika dyrbar och elegant drägt, som den stoltaste och förnämsta af Citys damer, Och dock logo dessa föraktligt, när de, smyckade med juveler, åkte förbi henne i sina ståtliga ekipager: Men de ädelstenar, som den sköna qväkerskan skattade högst, voro sådana som verlden sätter ett mycket ringa värde på — själens och hjertats juveler. Ruth fann den förorättade fadren föga böjd för försoning. Genom sonens hemliga giftermål hade de förhoppningar, han hyst om dennes framtid, blifvit gäckade. Han hade nemligen länge varit betänkt på att skaffa sin arfvinge ett godt parti i den mening verlden fäster vid detta uttryck, d. v. s. han hade velat se honom gift med en flicka, som egde pengar nog till att bereda honom alla de förmåner, rikedomen medförer. Säsom vanligen är fallet, hade de mödor och försakelser, som det kostat den gamle mannen att förvärfva förmögenhet, förhärdat hans hjerta i stället för att göra det vekt, och till följd häraf war det ieke lätt att blidka honom,