Dagens Nyheter – 16 oktober 1866, sida 1

dock, tillade hon med en suck, var hennes hjerta smittadt af denna verldens ondska. — Och hvad säger min kusin härom? frågade Ruth. — Han är mindre sträng i sitt omdöme än jag skulle önska, genmälde hans moder. Som du vet, är han mycket välvillig och lastar ingen. Han har redan sökt åstadkomma en förlikning mellan sin kompanjon och dennes ovärdige son, men vännen Russet har hittills varit döt för hans föreställningar. — Och Hanna är olycklig? sade Ruth i en ton af körleksfullt medlidande. ooo Såsom hon har sått, får hon skörda, svarade guwman Geldart andäktigt. Hennes systerdotter gaf likväl icke tillkänna att bon instämde i detta yttrande; ty hennes själ var upptagen af andra tankar. — Du känner vännen Russet sedan många år tillbaka, sade den unga flickan; i det hon lade sin hand på fru Geldarts arm. Säg mig, hurudan menniska han är? — Han är en hederlig man, genmälde hennes master. — Det vet jag; eljest skulle min kusin icke vara hans kompanjon, yttrade Ruth. Du har: varit bekant med honom mycket länge och bör derföre ha bildat dig en åsigt om hans karakter. Tror du, fortfor hon, att hans vrede öfver sonens beteende har uppkommit af någon annan orsak än den, att Hanna är fattig? — Den välvillige hoppas alltid det bästa; svarade Sara undvikande. — Nu, dyra moster, vill du findandraga mig ditt förtroende. — Välståndet förbärdar understundom hjertat;