Dagens Nyheter – 16 oktober 1866, sida 1

hon nu otvifvelaktigt ha märkt, huru det stod till med den unga flickans hjerta. — Ruben! upprepade hon med en blick af förvåning. Jag har gifvit min son en så god uppfostran, att jag icke behöfver befara att han gör sig skyldig till ett sådant felsteg. Han är icke den som håller hemligt för sin moder, hvad hon bör veta. Nej, nej! så illa är det icke stäldt. Ruth andades åter. Hon erfor gamma känslor som den, hvilken plötsligen bsfriats från en svår smärta. Ehuru hon icke hyste något hopp om att blifva sin kusius maka, så skulle det likväl ha kostat mycket på henne att höra, det han skänkt sin kärlek åt en annan. — Stackars Hanna! utropade hon. Jag önskar att hon må blifva lycklig. Hvad heter hennes man? — Joseph Russet, genmälde fru Geldart; han är son till Rubens kompanjon. Jag trodde att vänskap och önskan att få vistas ibland fromma menniskor voro de motiver som förmådde den unge mannen att besöka oss så ofta; nu måste jag förebrå mig min brist på omtinksamhet och skarpsinnighet. -Jaz blef varnad, tillade hon, och dock fortfor jag att vara lika blind som förut. — Varnad, af hvem, kära moster? frågade Ruth, som nu kunde tala mycket lugnt om saken. — Jo, af den vilseförda flickan sjelf, svarade den gamla qväkerskan. Kan du tro det? Två gånger fann jag henne stå framför spegeln, i syndig fåfänga, försökande att lägga sitt hår i lockar; och jag såg detta, utan att tillrättavisa henne. Jag ansåg henne vara barnslig, och