Dagens Nyheter – 16 oktober 1866, sida 1

j j illa, då hon omsider kom på besök. Hennes vanligen bleka kinder voro röda och hennes ansigte uttryckte den djupaste bedröfvelse. Ruth anade straxt att någonting försiggått, som gjort henne ledsen, ehuru hennes stämma var lugn, när hon efter vanan frågade huru den sjuke befann sig. — Hans tillstånd har icke undergått någon förändring, svararade den unga flickan, nedslagen. Har någonting händt? Ar Ruben... — Min son mår väl, svarade Sara. Det är någonting helt annat som förorsakar mig bekywwer. — Det är väl eljest ingenting som rörer honom, hoppas jag, yttrade hennes systerdotter. — Jag har ännu icke riktigt hemtat mig efter det hårda -slaget, fortfor den gamla. ÅAlderdomens vishet har blifvit öfverlistad af upgdomens dårskap. Hanna, hvilken jag på din begäran upptog i mitt hus och behandlade såsom en dotter, har illa lönat min godhet. En purpursky öfverfor Rutbs ansigte, hvilket straxt derefter blef likblekt. — Hjertat är svagt, sade hon efter en stund. Den, som skapade det, kan ensam styra och förstå detsamma. Det är icke allom gifvet att öfvervinna de frestelser, hvari de inledas. På hvilket sätt har Hanna förbrutit sig? — Genom alt gifta sig i hemlighet, innan hennes älskares föräldrars tillstånd ännu blifvit utverkadt. Hon var gift öfver en månad, utan att jag anade något. Hennes man är... — Ruben? infoll Ruth i en ton af bestörtning. Om hennes slägtinge icke varit alltför mycket upptagen af sina egna dystra tankar, skulle