der af slussar, tjocka och sådant mer. Det är blott enöyra på Svältornas hedar och annorstädes, som någon gång är i stånd att stäfja deras eldiga mod. Fastän brefskrifvaren väl hundrade gånger befarit kanalen, ville ban likväl på densamma åtfölja några utländningar från skilda länder — och ehuru en sådan resa kanske är lika ofta beskritven, må dock ännu en gång några ord derom utsändas bland allmänheten, så att svensken sjelf här hemma ej må för jernvägens snabbare fortskaffningssätt alldeles glömma att bese en af de skönaste linier, som genomskära, hans land. Ju mer vi aflägsna oss från Göteborg, desto mer höjer sig landskapets skönhet. Der ha vi Hisingen, dess trädgård, en af de fruktbaraste punkter inom landet. Vi skynda vidare förbi lilla Edet; nu börja omgifningarne antaga en ännu imposantare natur, som stegras ända till dess vi äro framme vid Trollhättan, Sveriges, kanske Europas Niagara. Här må vi dröja en stund, tid ha vi dertill nog för de många slussarnes skull. Det går minsann hvarken så lätt eller fort, att ta sig uppför klippväggarne härstädes, der Polhems hammare bröt vägen. Ja, vi dröja här, för att rätt njuta af vattenfallens oro och tallskogens lugn, hvilka kontrastera hvarandra, för att göra taflan till en af de mest öfverraskande. Alla främlingar, som hit anlända, uttrycka också hvar på sitt språk vanligen sin hänförelse, då de först varsna elfven, som nedstörtar utför de höga branterna, medtagande i fallet ungefär 400 kuabikfamnar vatten i sekunden. Högst är Toppöfallet, 112 fot. Sedd fråa höjden, der den nybygda Trollhättekyrkan ligger, liknar Götaelf en ofantlig kanal, sprängd igenom klipporna, hvarmedelst Sveriges största insjö afbördar sig sitt öfverflödiga vatten i Westerhafvet, öfver hvars vattenlinea den är belägen 145 fot. Just en eftersommar, som denna, under hvilken regnets gudomlighet gjort allt, hvad på denne berott, att genomdränka jorden med hvad deruppå är — skall man skåda Trollhättan, för att rätt njuta af dess fulla bräddar. Tjocka, harzdoftande talloch granskogar mata en mängd här anlagda sågverk, och ehuru dessas hvassa tänder sedan flera år tillbaka gnaga på deras stammar synes här ännu ej någon skogsbrist. Det är väl bekant, att man vid Götaelf mer än annorstädes, om man undantar Norrköping, betydligt tillgodogjort sig det stora kapital, som ligger i naturens drifkraft; i forssarne och fallen. Huru stort är det kapital, som hvarje sekund bortrioner med vattnet i våra elfvar och strömmar? Hur mycket guld och silfver nedsmältes ej för staten och den enskildte i engelsk stenkol och annat brännmaterial, som flodens vatten kunde bespara vid spinnerier och fabriker m; m. om dessa oftare anlades vid rinnande vatten? Nu ser det ibland ut, som om menniskorna väntade, det floden skulle komma till dem, ej tvärtom. En känd vetenskapsman, hvilkens fack står nära detta ämne, professor Angström, har för ej så längesedan egnat ett intressant föredrag åt detta förhållande, som förtjenar all uppmärksamhet. För våra stormande vikingar borde Trollhättans dånande kaskader, hvilka aldrig tröttna på att kasta sitt duggregn från afgrunderna upp till trädens toppar, ha varit en ljuflig musik, ty anär det stormar vildt derute då är frid i Frithiofs brösta. Af deras skönhetssinne — tro mig, de ägde oftast detta — blef platsen också snart uppmärksammad. Det var nemligen här, på andra sidan om Helvetesfallet, der den rasande Bylgian som mest förtviflad söndersmular vattendropparne, hvarest enviget (enligt sagobrottet derom) stod mellan Starkodder och Hergrimmers för den sköna Olgas skull. Hon var den förstnämndes gemål, men förmodligen svärmisk för ungdom och skönhet hade hon lutat sig för nära den senares hjerta och öfvergifvit gubben Starkodder. Denne, skummande af raseri som sjelfva Trollhättan, när han återkom och såg sin gemål bo inne hos förföraren, utmanade honom, som naturligt var på en tid, innan ännu Karl XI:s duellsplakat var publiceradt, oeh knäckte, rättvisan till heders, nacken på honom. Hon, förtviflad, dödade sig sjelf, om i vågorna — det låg åtminstone nära till hands — eller på annat vis, det vet ej jag och troligen ingen annan heller. Hade ödet satt en bildhuggares mejsel i min hand, skulle jag bestämdt ha valt detta fornnordiska sorgespel till föremål för dess verksamhet. Onekligen skulle en konstnär kunna inlägga en Asastor prägel i ett verk som detta med sådana rolinnebafvare, som den muskelstarke Starkodder — det vet man att han var — den fagre och högreste H. — sådan var troligen han, ty eljest hade väl icke den sköna Olga, som hon benämnes, velat ha honom. Annu tror vidskepelsen, att trollen nere i sina