borde de aldrig tillåtas, men eljest ej här vägras. Lunde synes på dessa grunder ha fått lof att spela äfven under adventstiden, ehuru det tillförne var förbudet att spela om lördagarne, emedan mångens andakt och beredelse till söndagen kunde derigenom störas. Rådet måtte under det tidehvarf af sparsamhet som följde efter Carl XII:s riksförderfvande krig, ej ha varit mycket fallet för att understödja skådespel och skådespelare. Någon gång förekom att det dref gäck med de sednare. När en wkomediant, hr Pallard, år 1734 hos regeringen begärde någon hjelp att bekosta sin förestående afresa från Stockholm till Holland erhöll han derpå det svar att han väl kunde få resepass, men icke resehjelp. Afficherna äro alltför enkla nu för tiden i jemförelse meå hvad de voro för hundratrettio år sedan. Ett band af högtyska komedianter uppförde år 1733 å Bollhuset (som de kallade för kongl. theatern)): för hvar och en efter stånd och vilkor högoch välbevågen älskare af det tyska skådespelet, i kostelig beklädnad, under en stark och angenäm instrumentalisk musique, med loflige och skådevärdige roligheter, till hvars och ens besynnerliga sinnesro, oförliknelige, admirable, bär ännu aldrig sedde hufvudoch statsactioner samt hel nye, allt igenom extraordinair lustige bourlesquer och förnöjelige eftercomoedier, hvarjemte de framviste curieuse masquer, solodantzar och baletter,. När kungliga familjen skulle bevista spektaklet, utsattes på afficherna att stycket för qvällen uppfördes på express nådigste befallning, — liksom man i dessa dagar sett anuonseradt Trollflöjtens uppförande på allernådigste befallning,. I denna punkt är således den klassiska stilen temligen bibehållen. År 1737 bildade sig här en inhemsk teatertrupp som utvecklade en berömvärd verksamhet. Den blef efter en längre tid utträngd af en fransysk, som gynnades af kungl. familjen. Stenborg, under hvars ledning sällskapet slutligen kom, fick ej tillåtelse att spela å Bollhuset, utan hvar han kunde skaffa sig plats. Fn tid spelade han på vinden i ett ruckel vid Kindstugatan, senare (1768—1770) än i kongl. lifgardets läger på Ladugårdslagdet, der en theater fanns inrättad, än i det forna Hamiltonska eller dåvarande Bergstrahlska huset vid Riddarhustorget, än vid Jerntorget, i hörnet af Bankogränden, der som Lafons kaffehus förr har varitb. Hurudan svenska theaterns ställning var på 1760-talet, kan inhemtas af en samtiding, friherre Ehrensvärd, som deraf lemnat följande skildring: aSmaken för franska teatern blef så allmän och intagande, att man glömde, det en svensk teater hade funnits och ansåg det vara dåraktigt att tro en sådan kunna finnas. Skulle något ridicult omtalas, så var det ord, dem man ännu från den samma kunde ihågkomma. De förste, som uppmuntrade dem, voro döde eller ock ur stånd att mera kunna uppmuntra. Den svenska theatern, landsflyktig sitt eget fädernesland, såg att, då man icke mera kan roa och gagna är ens varelse föga nödvändig. En tvinsot intog densamma; öfvergifven af läkare och utan alla tillgångar till kjelpmedel. Längst in uti staden, der några gamla och nära emot hvarandra ohyggliga hus göra en smal gränd, högst uppe på en vind, der dagen med möda kunde tränga sig fram, der konsten nekat trappor, utan dit man måste klifva på en brant och svag stege — dit hade svenska tbeatern tagit sin bedröfliga tillflykt. Der besöktes den af de gemene, som der råkade sina likar, eller för litet penningar) fingo. tillfälle att se seder afmålade, som liknade deras. Man slogs der som på en gästgifvaregård, ovett hördes som ibland mångelskor, grofhet som ifrån de sämsta krogar och liderlighetens tillhåll. Den betjentes af lika sådana personer. Aktörer voro tillkomne ömsom ifrån gäldstugan, ömsom ifrån soldathopen, några perukmakaredrängar oeh bränvinsadvokatef. En adelsman Leyonmark spelte en ibland de sämsta roller; men det var icke något nytt den tiden, att se svenske adelsmän spela smutsiga och sämre roller. Aktriser voro hemtade utur tvättarestugan och ifrån Barkareby, kläderna lånta utur klädstånd, musiken flyttad ifrån krogbaler. Så hade tjugu års vanvårdnad omskapat denna inrättning. Blef någonsin i de större sällskaper fråga yppad att se ett svenskt spektakel så ansågs en sådan föresats som ett partie de debauche, som en lust att se främmande dårar, eller då man är på landet, att dansa på bondbröllop. Man besökte svenska teatern för att skratta åt det aldra sämsta man sig kunde inbilla: Man lät efter behag börja med den sista akten ien tragedie och sluta med den första; man hängde den olycklige naken i en vippgalge; Jeppe på Berget låg på en dynghög på theatern; man utviste den aktör man icke tyckte spela roligt nog; då de skulle gråta i tragedien tvang man dem att skratta, och vid det löjligaste i komedien betalte man dem för att gråta. Spektatörerna deltogo lika så MN 7