Dagens Nyheter – 15 oktober 1866, sida 2

menskliga passioner, menskliga förhoppningar och mensklig fruktan. Ehuru Ephraim Sleeks dotter, till följd af det olyckliga tillstånd hvari hennes far fortfarande befann sig, fritt förfogade öfver icke allenast sin egen förmögenhet utan äfven den enorma rikedom, som han samlat, lefde han dock på samma sparsamma fot som förut. Hon egnade sig helt och hållet åt den gamles vård och drog sig derföre ännu mera från verlden, än hon förr gjort. Kärleken, säger man, fördrager mycket; men en annan känsla uppehöll Ruths mod — vi mena pligtkänslan. Och hvad som var hennes skyldighet uppfyllde hon på det ädlaste vis. Aldrig förlorade hon sitt tålamod och sin ståndaktighet. Hon visste hvad en fader har att fordra af sitt barn, och med vacker sjelfuppoffring egnade bon sig åt sitt svåra, ledsamma värf. De läkare, hvilka hon rådfrågade, hade länge förklarat den sjukes förnuft alldeles förloradt samt att hans tillstånd var hopplöst. Hans dotter åhörde detta yttrande med lugn, men ändrade icke med anledning deraf det förfaringssätt som hon beslutit iakttaga. Morgon och afton knäböjde hon vid den olyckliges säng och uppsände brinnande böner till honom; hvilkens andedrägt kom klipporna att smälta och klara källor att framspringa i ödemarken: Hon bad att hennes fars hjerta, som var ännu hårdare än klippan, äfven måtte smälta, renadt af ångern. (Forts.)