Dagens Nyheter – 15 oktober 1866, sida 1

—— Rebecka uppmanade henne att dricka ett glas vatten. — Här är herrns glas, sade hon, i det hon räckte henne detsamma, ert är tomt. Hvaraf kommer det sig? Jag har icke smakat derpå. — Jo, jag lät er fader dricka derur. I sin bestörtning hade tjensteqvinnan, då Ephraim fick den plötsliga attacken, räckt honom Ruths glas, och till följd deraf hade den pirige utan sin egen vetskap förtärt den giftblandade dryck som han låtit tillreda åt sin dotter. Se der ett rättvist straff, ett ovedersägligt bevis på försynens verksamhet! Den onaturlige, samvetslöse fadren föll ett offer för sin egen verdrighet. En hand, hvars makt han icke tagit i be rökning, slog honom just i det ögonblick, då han ville utföra sin ohyggliga afsigt. När Ruth den följande morgonen efter mycket bultande på sin fars dörr icke erhöll nåt svar, intogs hou af den häftigaste wvro och lät bryta upp dörren. litt förfärligt skådespel tedde sig för hennes blickar. Guldets föraktlige slaf låg på sin säng, nu en förvirrad fåne, som icke förmådde tala eller röra sig. Till den grad bade drycken gjort verkan. Såsom Peiter Bernard skrytande upplyste, när han tillagat vätskan, tycktes fullkomlig förlamning at hiernan och nerverna ha åstadkommits deraf. Vi säga tycktesu, ty det är mycket Ovisst, huruvida förnuftets ljus derigenom blifvit helt och hållet utsläckt. Om detta icke var fallet, måste dess bibe