plogen. Deras aktiva verksamhet börjar, som sagdt, vid nio års ålder. Det första göromål, som anförtroddes tidningens korrespondent, var att valla grisar. Derefter tog han, hvad har kallar sin andra grad: att skrämma kråkor. Ett tredje steg, och han fick köra plogen. Under tvenne år hade han 87!2 öre i veckopenning: Tredje året fick ban 1 rdr 31 öre Fjerde året fick han 1 rdr 75 öre, allt i veckan. Fri kost var under denna tid icke inbegripen i hans aflöning. Hans broders aflöning var lika stor, eller rättare, lika liten, som hans egen. Hans fader var arbetare, och uppbar i allmänhet 6 rdr 10 öre i veckan och under synnerligt gynsamma tider 8 rdr 80: öre, hvilket belopp inkomsten aldrig öfversteg. Berättaren af denna historia kom på den iden att besöka en söndagsskola och vid nitton års ålder började han gå in i en aftonskola. Han betalade 44 öre i veckan för den undervisning han erhöll i den sistnämnda skolan, och han försäkrade, att hans aflöning på den tiden endast var 3 rdr 93 öre i veckan, och att hans arbetstid i medeltal var från kl. 5 på morgonen till kl. 6 på aftonen. Under sommaren utsträcktes den stundom från kl. 4 på morgo nen till kl. 9 eller 10 på qvällen. Aflöningen för qvinnor i samma distrikt uppgifves vara 44 till 59 öre för tio timmars dag, och under skördetiden 87!2 öre om dagen. Många af arbstarne hafva att vandra en väg af en till fre och stundom fyra mil (engelska, af hvilka 6s gå på en svensk) från sina hem, — eller, såsom han mera uttrycksfullt säger adet eländiga skjul, som kallas hema — till sitt arbete. Slutligen berättar han — och Morning Star säger att ingen torde vara böjd för att ifrågasätta sanningen deraf — att icke två procent af arbetarne i Handley och närgränsande församlingar äro i stånd att korrekt läsa en tidning. Sådant är då, om man får tro utsagon af detta vilne, hvars ståndpunkt med hänseende till uppfostran är ett undantag, den simple arbetarens lif i ett landtligt distrikt af detta England, som af sina söner vanligen betecknas med det humoristiska epitetet det wgladaw! Han arbetar från ätta till åttio års ålder, om han står ut så länge, och hans inkomster stiga under denna tid från 8712 öre till 7 rdr 87 öre! Han arbetar bokstafigen hela Guds långa dag. Han börjar innan ännu solen gått upp, och han slutar icke förr än långt efter solnedgången. Och han arbetar vinter och sommar, morgon, middag och qväll, likasom i mörkret. Ty hans själ vomgifves af ett töcken, som först skingras då hans skumma öga en gång brister. Vetenskap och konst, böcker och tidningar, odling och framsteg — de äro icke till för honom. Han är en länk i den stora kedjan af skapade varelser, — han, likaväl som svampen och korallen. Hans slägte förädlas icke mer in grisens, hans följeslagares, eller kråkans, hans fiendes. Hans stamfäder på Wilhelm Eröfrarens tid stodo på samma ståndpunkt som han nu i nittonde århundradet intager med hänseende till upplysning och framåtskridande. Hans hem är ett skjul, hans lön är fattigdom och hans jordiska paradis är arbetshuset. Det stolta Albion borde blygas öfver denna, här ofvan i korthet refererade skildring af en af dess tusende sinom tusende, beklagansvärde arbetande söners dystra, glädjetomma lif, en af dessa olycklige, — och i dubbelt mått olycklig, derför att han känner och inser sin betryckta ställning — hvilka sucka under penninglystne och för folkets sanna väl liknöjde, cädlec lorders och deras legoknektars blytunga spira, hvilken förqväfver deras andliga och förbittrar deras materiela existens. Och ännu nattsvartare framstår denna flygtiga skizz ur den ergelske, simple arbetarens Jif, då man från Britaniens dimomhöljda överld låter tanken flyga hän öfver oceanen, till det fria Amerika, der — huru förkättradt det än må vara — åtminstone den grundsatsen icke jäfvas, att arbetaren är sin lön värd. På få ställen i verlden, om någonstädes, torde arbetaren mera få göra skäl för namnet, än i Amerika, men hans arbete betalas, och betalas väl, hans värde såsom menniska erkännes; den idoge arbetaren kan der med lugn se framtiden an — hans inkomster äro tillräcklige, för att tillåta honom att göra besparingar, hvilka kunna betrygga hans existens, då ålder eller sjukdom bryta arbetskraften — för hans barns davande till upplyste och duglige män sörjer staten och de enskilde individerna — arbetsgifvarne, Amerikas lorder — från hvilkas ögon fördomarnes och den trångbröstade egoismens fjäll för länge sedan fallit, och hvilka lärt sig inse, att ett folk; ett land icke kan sägas vara stort, lyckligt och rikt, så länge arbetaren är slaf under barnaoch mannaåldern, för att blifva tiggare på ålderdomen. IE TENNISENS —