Dagens Nyheter – 12 oktober 1866, sida 3

sina tjusta blickar mot himlen och framsucka ett tyst och belåtet cAmen!a När det åter, som man säger, astår som spör i-backena, då rännstenarne svämma öfver sina bräddar, då vattenskidor vore behöflige på trettonde Karls torg, då regnet blöter upp sommarteatrarnes och manegens afficher, så att de glida ned långs !usväggarne — då instämma alla åkardrängar och hyrkuskar, alla vattenledningens spruteller rättare spolkarlar, entreprenören för Djurgårdsvägens vattning, i förening med samtlige laudets tiondegifvande bönder och tiondetagande herdar i ett förnöjsamt ci dag är det hervligt väder!a Och till och med då den ostyriga vestanvinden sluppit riktigt lös och blåser hattarne af herrares hufvuden, vänder ut och in på damernas parasoller, gör deras krinoliner till vinddrifvare och jagar upp skyar af dam på Sant demar (som någon häromdagen kallade ett visstorg) — till och med då denne byting som bäst drifver sitt ofog, finns det folk som jubla. Då gnugga alla skeppare ute på strömmen sina bruna bänder i lutter förtjusning och hrr mjölnare vid våra väderqvarnar gnugga sina hvita dito och känna sig särdeles belåtne med sin verld. Sammaledes ock hrr osteologer, hvilka sådana dagar alltid äro på benen. Hösten deremot — den är olidlig, afskyvärd, tråkig, besvärlig, och Gud vet hvad allt. Om det bara läte sig göra, skulle den för länge sedan varit astrukena i almanackan. Och likvist är, när allt kommer omkring, hösten den vackraste årstiden! Ha vi väl under loppet af hela den gångna sommaren haft så klart, så friskt och så beständig väderlek, som under den sednaste tiden? När utvecklar väl den älskliga Djurgården en sådan färgprakt, som just nu? Ha vi någonsin ett så herrligt månsken, som om höstaftnarne? Och på hvilken annan årstid uppbjuder naturen och konsten sina krafter till täflan, såsom nu? — Kanske på våren? S Den stackars våren, som kommer vadande i snöslask och töväder, med röd näsa och rödblå kinder och med sina förfrusna händer bjuder oss en bukett blåeller hvitsippor. Den stackars våren med sina långa aftnar, då man inte kan sitta inne, derför att det är så ljust, och inte gå ut, derför att det är så kyligt. Den stackars våren med sina guttaperkagaloscher och sin influenza. Damer i crepe-shwalar, herrar i kavaj, Nordvestvind och snufva — fy baj! Aptekarn, han rosar sköna maj; Skalden .... han har förkylt sig. Men hvad gagnar det att sjunga höstens lof! Dess herrligheter ha den olyckan, att de komma för sent; den bjuder sina blommor och sina frukter såsom dessert till öfvermätta gäster. Den utvecklar all sin skönhet för en blaserad publik, som längesedan ledsnat på, att digga på landet, Hvilken erkänsla kommer väl årstidernas genius till del för de vackra dagar, som efterhösten bjuder oss? Man mottager dem såsom en gratulation, som kommer åtta dagar för sent, såsom ett Gud bjelp! till den som nös i går. Nu är det sådant väder, som det skulle ha varit i somras!, tänker helt visst Bockfotens egare (ehuru han just inte haft skäl att klaga) och expositions-komiten suckar cAmen! Ja hösten har varit så fryntlig, att den till och med anställt en liten oskyldig drift med den ärevördige cWäktaren, hvilken häromdagen innehöll en sirapsartad kompost på vers, som fästade den förtappade mensklighetens uppmärksamhet på, ett den nu rådande väderleken vore, liksom snön i vintras, att erkannerligen det svenska folket, på Allerhögsta ort ådömt syndastraff för detsammas göranden och låtanden i allmänhet: och förmodligen representationsförslagets antagande i synnerhet. Ifrågavarande poetiska varning var nämligen hoptråcklad under förutsättning, att efterhösten skulle börja, som förhösten slutat — med gråtmild, om än icke Gudsnådlig uppsyn, men den gången fick Zakarias, dess bättre, inga päron och den stränge straffpredikantens fysionomi fick antagligen ett omisskänneligt tycke med en — långkatekes. MES EAA TR smms RN AV RPF AKA