blef antägen till aktör vid dramatiska teatern. Han var anställd vid flottan under 1809 års krig. Sedan den kanonslup, på hvilken han blifvit kommenderad till tjenstgöring, i en strid förlorat sin befälhafvare, öfvertog Hjortsberg befälet, men blef äfven dödskjuten. Man finner af hr Dahlgrens anteckningar att det icke är ensamt den sednaste tidens teaterstyrelser som gjort sig skyldiga till misstag vid engagerandet af sujetter. Lorrain och Schiefer ha haft föregångare redan i början af århundradet. Under öfverintendenten Edelerantzs teaterregering införskrefs från Italien en sångartrupp, bland hvilka befanns en kastrat vid namn Sebastiani. Ehuru aflönad under fyra års tid, lärer han ingen gång fått uppträda. Han qvarstannade i Sverge till 1814 och lät på senare tiden vid några tillfällen höra sig uti italienska operor som gåfvos på kungl. teatern af resande sångare. En recensent yttrar om honom: Med en hes stämma i de gröfre tonerna, släpar han sig till de finare genom en jamning, som man måste hafva ett modernt italionskt öra för att icke finna högst obehagliga: Fru Ebba Jeannette Brolin var en af de många teaterfruar som blifvit skiljda från sina män och af denna anledning burit flera namn. Efter att ha varit gift med en fältrevisor Brolin och blifvit skild från honom blef hon på sin dödsbädd 1802 vigd vid skådespelaren C. G. Schylander. Under mellantiden hade hon kallat sig fru Morman, och under detta namn är hon mycket känd. Hon ,aspelte förträffligt behagsjuka, nedriga qvinnor, giftblanderskor, husfyranner m. fl. Man kan om henne ytra, att publiken älskade och afskydde henne. Slutligen ledsnade hon vid detta tvetydiga bifall och fick då spela ett par roller af motsatt karakter, hvarigenom hon hade tillfälle att visa sin förmåga äfven inom detta facka, Från 1794 till 1796 fanns vid dramatiska teatern en fru Rutensköld, gift med ryttmästaren vid lifdrabanterna, sedermera tullbesökaren Rutensköld. Hon säges ha varit en god skådespelerska, men blef af sina kamrater utvoterat från dramatiska teatern — af hvad anledning finnes icke uppgifvet. Johan David Wallerius. Aktör och sångare vid operan 1797—1804. Han hade en reoslig växt och ett ovanligt vackert ansigte med fina regelbundna drag. Hans talorgan var välljudande, och hans klangfulla sångstämma egde sådant omfång, att han kunde utföra både tenoroch bas-partier. Dessa företräden jemte hans ljusa förstånd, grundliga bildning och poetiska sinne syntes lofva honom stor framgång på konstens bana, hvarför teaterstyrelsen lät honom genast från början uppträda i betydande roller, såsom Gustafs och Norrbys i aGustaf Wasac, Midraots i cArmidesc, Gelinos i aPiskarens, m. fl. Men utgången svek allas väntan. En oöfvervinnelig blyghet vållade att det liksom svartnade för hans ögon, då han inträdde på scenen, och han blef stel och orörlig af fasa. För att småningom vänja honom vid åskådarnes anblick, erhöll han sednare smärre roller i lustspel, men detta gick ännu sämre, eller som han sjelf uttryckte sig: jag var ledsammast när jag skulle vara roliga. Ett skämt af en hög åskådarinna föranledde honom slutligen att lemna scenen. Hertiginnan af Södermanland, Hedvig Elisabeth Charlotta, hade nemligen liknat den unge skådespelaren vid en thekanna, i anledning af hans gemenligen begagnade stora gesta, bestående deri, att han satte den ena armen i sidan och styft utsträckte den andra på ett sätt, hvarigenom dessa extremiteter i förhållande till den stelt upprätade figuren fingo utseende af handtaget och pipen på en husgerådspersedel af ifrågavarande slag. Denna liknelse, som snart blef aktören till ett allmänneligt vedernamn, bragte honom — enligt hans egen berättelse — fullkomligt ur koncepterna, och han vågade icke vidare uppträda. Fru Casaglis nan har blifvit ryktbart. Hon hette Wässelius i sig sjelf och blef år 1812 gift med dansören Casagli. Hon är den första svenska som uppträdt på utländsk scen, och hon skördade der ännu , större bifall än i hemlandet. I synnerhet väckte hon en utomordentlig förtjusning i Turin (1820), hvarest