dotter. Stackars Ruth! Med all sin erfarenhet kände bon dock ännu icke sin far. Hon trodde att dessa försigtighetsmått vidtogos för tjensteqvinnans skull under det att de tvärtonr gällde henne sjelf. Ephraim Sleek hade ofta under sina dagliga promenader till börsen gifvit akt på ett apotek som tycktes vara mycket litet besökt: Dörrarne stodo nästan aldrig öppna, äfven om vädret var synnerligen vackert, och han hade ofta undrat på hvad dess egare kunde lefva af. Denne var en liten torr, till åren kommen man, hvilkens utseende förrådde att han tillhörde en främmande nation. Några dagar efter sitt besök hos advokaten medan dennes ord ännu ljödo i hans öron, passerade han åter apoteket och såg ett ekipage med betjenter i granna livröer stå derutanför: Som han för ögonblicket icke hade särdeles brådtom, gick han in på en källare, som var belägen å andra sidan om gatan och bestod sig ett glas vin — ett slöseri hvartill han minsann icke ofta gjorde sig skyldig: Från fönstret, vid hvilket han satte sig, kunde han se apoteket. — Hvem är egare till denna vagn? frågade han kyparen; under det han noga räknade de penningar han fått tillbaka vid liqviden: — Vet icke, herre. — Det är således ingen här i grannskapet som rår om densamma? — Jo, det tror jag. — Hvarför det? — Emedan jag ofta ser den här, svarade den unge mannen med en blick på sex-pence