att inrätta hemmet mera trefligt och skaffa si; en mängd beqvämligheter som förut ej beståtts Epbraim tyckte icke alls om detta, utan han förargelse ökades derigenom ännu mera. Han vrede utbröt en dag, då han kom hem frå börsen och fann att en tjensteqvinna — el medelålders menniska, försedd med vackra be tyg och rekommenderad af Sara Geldart — blifvit anställd i huset. Han ville icke höra någon förklaring, utar fordrade genast att Ruth skulle visa den nys: antagna tjenarinnan på porten. — Jag är din fader, sade han och pligter bjuder dig att lyda mig: — Jag vet med mig sjelf att jag i alla af seenden handlat så emot dig som jag bort. — Man vill plundra, ruinera mig! klagade gubben. Förgäfves försäkrade honom hans dotter at tillökningen i hushållet icke skulle förorsak: honom några kostnader. Hon erbjöd sig til och med att af egna tillgångar betala alla hus hållsgifter; men gubben yrkade lika envist pi att den främmande qvinnan oförtöfvadt skull flytta ur huset. — Min helsa är angripen, genmälde han: dotter. Jag har icke längre de krafter sor er fordras för att bestrida ett tjenstehjons ålig ganden;: — Jag skall vara min egen dräng, sade der gamle ifrigt. Jag skall städa mina rum sjelf och äfven på dig skall jag passa upp — on du betalar mig derför. Jag säger dig ännu er gång att denna person måste komma härifrår och det på ögonblicket. — I sådant fall följer jag med henne.