Dagens Nyheter – 11 oktober 1866, sida 3

såsom affischerna avgåfvo författadt al skådespelaren vid nämnde teater, Charles Kemble, eu broder till den store Kemble. Hufvudpersonen i pjesca var cn sveosk prins Sigismund, sonson till Gustaf Wasa och innehållet angifves af en litterär tidskrift från den tiden i följande ordalag: Prias Sigismund, Gustaf Wasas sonson, har gjort många misslyckade försök att återvinna sina förfäders krona från Sverges regerande konung. Öfvergifven af sina följeslagare, tager han sin tillllygt till ön Olaud (Öceland) och af hunger och förtviflan drifven till det yttersta, söker ban skydd på ett slott, tillhörigt en grefve Waldenstein, hvars snara återkomst från Finland motses. Grefvinnan, rörd af havs olyckor, förser honom med kläcer och påfinner utvägar för hans flygt; men hennes plan tillintetgöres genom vaksamheten hos slottets besättning under befäl af grefve Sparre och öfverste Bayner (Baner). Anyo försöker prins Sigismund, understödd af grefvinnan, en ung flicka (Christina) och Ramsay, att undkomma ombord på danska flottan, som ligger väntande på redden; och ånyo hindras han i sin flygt genom grefve Waldensteins mellankomst. Härpå följer en scen af mycket iatresse, i hvilken grefve Waldenstein sjelf, eburu varmt tillgifven konungen, förmås att se genom fingrarne med prinsens flygt. Sparre och besättningen föras nu i sin tur bakom Jjusct, och ett med blyertspenna skrifvet bref ankommer och meddelar grefvinnan den underrättelse, att Sigismund befinner sig i säkerhet på danska floctan. Prins Gustaf, en son till den regerande konungen, uppträder nu; i betraktande af de intressanta omständigheter, som varit förknippade med denna händels2, förlåter han makarue Waldenstein för det bistånd, de lemnat konungens olycklige fiende, och pjesen slutar med Sparres och Christinas förening. Pjesen har både prolog och epilog, körer och en balett och till densamma skrefs af en ledamot i Covent-Garden teaterns kapell, mr Russell, en ouvertyr, som säges ha varit ganska lyckad. Såsom man kan finna af innehållet, bar författaren haft tillräckligt hum om svenska historien, för att af konung Sigismunds och prins Gustafs, Erik d. XIV:s sons skiftesrika öden sammanfoga ett ohistoriskt, för den engelska publiken behagligt virrvarr. Kanske berodde styckets stora framgång mest derpå, att dess hjeltes, den olycklige svenske prinsens öde blifvit, troligen afsigtligt, dragdt i nära öfverensstämmelse med en af Englands egne, olycklige prinsars, den s. k. pretendentens, Charles Edwards. tee y Strökorn, En man med kunskaper lefver evigt efter sin död, under det att hans kropp öfvergår till stoft i grafven, men den okunnige är död medan han vandrar här på jorden. Kasta på jorden en blick, hur mörkt är det hvälfvande klotet Höljdt af synder och sorg: himmelen omger det dock. Lifvet är visst en lek, men det saknar icke sitt allvar; Kärlek är lekens lust, döden är lekarnes mål. Tro, är stjernan från det höga, — Hopp, diamanter trån djupet, — Och naturens skönaste perla är kärleken. . Dåren må söka sin klandrare utom sig; den vise finner honom inom sig sjelf Anse de mäktige såsom elden, att du icke allt för långt bort skall frysa ihjäl, och icke allt för nära brännas.