nan det lyckas mig att vänja mitt hjerta vid denna tanke; men jag vill bemöda mig att icke förorsaka er någon smärta — för min stackars mors skull, som otåligt räknar minuterna, tills jag kommer tillbaka, i det glada hoppet ait jag skall berätta henne, att hon har ett barn till, som älskar och vördar henne. Ruth! utropade han, i det han kastade sig till hennes fötter, för att göra ett sista försök; kunna inga böner förmå er att återkalla er grymma dom? Om fruktan för fattigdomen har baft något inflytande på ert beslut, så ber jag er vara öfvertygad om att jag eger kraft nog till att värna er mot densamma. Ni känner icke min fasta vilja; med en sådan belöning som er kärlek i sigte är jag i stånd att förvärfva rikedom; för att kunna erbjuda er densamma .:: Men nej, nej; tillade han och såg henne i ansigtet med sorgsen min; jag görer orätt. Förlåt mig denna tanke, den var ovärdig oss båda. Ni har afslagit min. begäran och dymedelst krossat mitt hjerta, men ni har gjort det mot er vilja, och ni skulle så gerna ha sett att ni kunnat göra mig glad i stället för ledsen. Jag vill icke längre besvära er genom min närvaro; ty det är naturligt att ni lider af att se mig och höra mig tala. Gud välsigne er, Ruth! Må ni finna någon som kan älska er lika djupt och lika troget som jag! Efter att ha uttalat dessa ord, lemnade den olycklige älskaren rummet; hans kusin qvarstod länge på samma plats, och de känslor; hon dervid erfor, voro utan tvifvel de bittraste som kunna bestorma ett menskligt bröst. Hon var dock icke fullt så olycklig som han; ty under lifvets stormar och strider äro de de star