Dagens Nyheter – 11 oktober 1866, sida 2

— Säg icke att ni afslår det, utropade iälskaren med förtviflan: Kanske har jag gått alltför brådstörtadt till väga, yttrat mig för djerft, för mycket rakt på saken; och dock hade jag på förhand öfvertänkt mina ord. Utsätt en viss tid, huru lång som helst; under hvilken jag kan bevisa mig vara värdig den lycka jag eftersträfvar. — Det skulle ingenting tjena till; svarade den stackars flickan med svag röst. — Ar jag då er så förhatlig? — Förhatlig! utbrast hon i en bedröfvad och vemodig ton, som för en opartisk åhörare säkerligen skulle ha förrådt den hemlighet, hon bemödade sig att dölja. Tvärtom älskar jag er såsom en syster, som vill vaka öfver er och bedja Gud för er välgång ty redan sedan länge tillbaka betraktar jag er som min broder: Ruben upprepade sorgsen ordet broder. — Denna kärlek skall aldrig upphöra, fortfor hon; nöj er dermed: Tro mig, jag har rådfrågat mitt hjerta och kan icke gifva er något annat svar. Och jag hoppas att ni snart skall glömma er ungdomsinklination och i verlden finna en varelse som :.— Håna icke min smärta; inföll älskaren utom sig. Ni har hastigt väckt mig ur mitt lifs enda ljufva dröm, och måhända har ni deruti gjort rätts Men behandla mig icke såsom ett barn och tvifla ej på den trohet, som ni afsagt er. Ruth förmådde icke svara annorlunda än genom tårar och snyftningar: — Vi skola således hädanefter vara såsom bror och syster; återtog han efter en stunds tystnad: Det skall säkerligen dröja länge; in