en bekräftelse på hennes förmodan i fråga om hans känslor för Hanna. — Hvarföre icke dela hemmet med mig? fortfor han och fattade hennes hand, utan att hon sökte draga den tillbaka. Jag behöfver icke säga er huru länge och huru varmt jag älskat er. Jag kan knappt erinra mig den tid, då ni ej var föremålet för mina drömmar och förhoppningar: Denna känsla vaknade i min barndom och har tillväxt med åren samt vunnit ökad styrka i samma mån jag sjelf blifvit starkare. Ruth, dyra Ruth, jag kan icke erbjuda er rikedom; icke ens välstånd, men jag kan lofra er en trogen kärlek och mod att kämpa för er mot nöden; och skulle jag bli öfvervunnen, skall jag, i medvetandet om att jag eger ert hjerta, med lugn och glädje bära fattigdomen. Ni är blek! ni darrar! Har jag möjligen yttrat något som misshagat er? En mörk purpursky öfverfor plötsligen Ruths milda ansigte, hvarpå hon åter blef, om möjligt, ännu blekare än hon förut varit. Detta passionerade språk af den man, hon älskade; och hvilkens hjerta hon trott tillhöra en annan, väckte stridiga känslor i hennes bröst: Den föresats hon gjort blef genom denna bekännelse mycket svårare att utföra. Hon behöfde blott utsträcka handen för att fatta lyckan, och dock valde hon att försaka: — Ni har visst icke misshagat mig, stammade hon; att ega en hederlig, fastän fattig, mans kärlek är något som hvarje qvinna kan vara stolt ötver. Men det smärtar mig, Ruben, det smärtar mig djupt att jag icke kan besvara densamma: Det smärtar mig att jag måste afslå ert vänliga och ädelmodiga anbud.