— Jag skulle göra orätt om jag icke påpekade hans fel. Hans girighet tilltager med åren och är nu att betrakta såsom en verklig sjukdom hos honom. År det icke oförnuftigt och ovärdigt att, när man är rik som han, låta sin enda dotter förrätta de gröfsta husliga sysslor och dertill löna hennes mödor med hårda ord och kalla blickar? — Min far hör till de menniskor, som sluta sina känslor inom sig, yttrade qväkerskan. Atminstone tillade hon med ett försök att småle, visar han aldrig den ömhet han hyser för mig — Ömhet! upprepade Ruben. Detta ord: är fullkomligt främmande för honom, bevis derpå äro dessa nakna väggar, denna brist, hvilken röjer sig öfverallt och är så mycket bedröfligare, som fattigdom icke är orsak till densamma, och den slaftjenst han låter vr förrätta, ehuru han icke kan undgå att märka det er helsa och ert lynne lida deraf. Ty lika håller han er med fit skiljd från allt umgänge med personer. af er ålder och kön, hvarigenom vi skulle kunna bli uppmuntrad. Och dock är han rik, mycket rik! Mitt hem, tillade han, är verkligen en fattigdomens buning, men lycka eller åtminstone trefnad och belåtenhet dväljas under dess låga tak. — Det kommer sig def att kärlek råder i det hemmet, svarade hav s kusin. — Icke ännu, men Jag hoppas att det snart skall bli invigdt åt köurleken, utropade den unge mannen med värma. og Ehuru Ruth Väx van att beherrska sig, började hennes bjersa våldsamt klappa, då hon fick höra dessa Ord, hvillga hon ansåg såsom