hvarpå hon började högeligen tvifla — emedan det namn hon bar genom hennes fars missgerningar blifvit fläckadt. Häraf den tillfredsställelse — blandad med bitter smärta — som fyllde hennes bröst, då hon förnam att hennes älskare vändt sin håg till den lilla qväkerskan Hanna. En vanlig sjelfvisk menniska skulle ovilkorligen ha kännt sig missnöjd och sårad om hon fått höra att en annan vunnit ett bjerta som. en gång klappat endast för henne. Men Ruth deremot var glad i öfvertygelsen om att hon led ensam: Dock sjelfva misstänksamheten kan icke oafbrutet vara vaksam. Då Ruben märkte, att den gamle mannen fast beslutit att icke låta honom tala ensam med Ruth lemnade han en morgon sitt kontor under arbetstiden och väntade i närheten af Epbraims hus, till dess att denne gått ut i staden. Då lyckades det honom ändtligen att träffa sin kusin ensam hemma. Det låg någonting så sorgset i den unga flickans väsende, då hon införde honom i det tarfligt möblerade rum som gränsade intill kontoret, att han icke förmådde bemästra sina känslor, utan genast utbrast: — Ni blir i grund förstörd genom att oupphörligt lefva instängd i detta dystra hus. — Jag trifves väl i ensamheten, svarade den unga flickan med mild röst. — Det. skulle jag icke hålla otroligt, yttrade Ruben, såvida er ensamhet vore delad af någon som ni älskade och högaktade; men när; .-. — Tyst! afbröt honom Ruth och hennes kinder färgades för ett ögonblick af en svag rodnad; Säg ingenting om min olycklige far: