Dagens Nyheter – 10 oktober 1866, sida 2

Knappt hade emellertid ett par timmar förflutit efter hans affärd från Burna Castle, förrän baroneten erinrade sig de många försök, han gjort att bortröfva den lille Redmond; derföre skickade han straxt ett bud med en biljett till fröken Macnamara. I denna biljett uppmanade han henne att vara på sin vakt. Det var rörande att se, hvilken innerlig ömhet den blinda gumman Mary Sullivan egnade den faderoch moderlöse gossen, som var anförtrodd åt hennes vård. Från tidigt på mforgonen till sent på aftonen satt hon vid hans vagga, som han delade med den lille hurtige Phelim Cassiday, och så ofta hon trodde sig vara obemärkt, gick hon fram och smekte hans ansigte med sin knotiga hand, men så lent och sakta att hon sällan, nästan aldrig väckte honom ur hans slummer. När det var vackert väder, plägade hon föra barnen ut i det gröna: Hon satte sig då bredvid den lilla vagn, hvari de lågo, och sedan den gamle hunden Brindle lagt sig vid hennes sida, gnolade hon på de visor, som hon sjungit för Ellen, då denna var liten. Som hon länge varit beröfvad synförmågan, hade hon småningom tillegnat sig en så mycket skarpare hörsel. Mary Sullivan satt just och sjöng en gammal älsklingsvisa, då hunden plötsligen började morra. — St! sade hon, det måste vara någon främling här i närheten. Hon lyssnade några sekunder men hörde intet ljud af steg. — Hvarföre vara rädd? utropade hon. Ar ni en vän? Denne hund gör er intet ondt. Hvar är ni? Jorrocks, -som tittade öfver trädgårdsmuren, —