Dagens Nyheter – 9 oktober 1866, sida 1

Ludvig XVI märkte hans afsigt och hindrade: honom från att utföra densamma. — Det är ingenting, stammade han. Jag blir snart bra igen. Rör cr ej ur fläcken; säg ej ett ord, jag befaller er att vara tyst! Hertigen af Cassc-Brissac bugade sig till tecken att han ville ställa sig konungens önskan till efterrättelse. — Har ni sett dessa handlingars originaler? frågade monarken efter några ögonblicks tystnad. — Nej, ers majestät. — Är deras innehål! er bekant? — Nej, sire. — Gif mig ert hedersord derpå, borr Brissac! — Vid min adelsmannaära och vid min undersätliga tro försäkrar jag att jag talat sanning, svarade hertigen i bestämd ton. Ludvig trodde på denna försäkran, ty den, som gal densamma, var en af de redbaraste och mest aktade män i Frankrike. — Det är möjligt, yttrade monarken, syn barligen i strid med sig sjelf — han erinrade sig förmodligen något löfte, som han gifvit drottningen och sin familj — att vi dömt grefvinnan för strängt. — Ah! sire, ropade ädlingen högeligen — Vi återkalla vår redan gifna befallning om grefvinnan du Barrys insättande i Bastiljen och vilja nöja oss med att bon tillbringar sina återstående dagar i ett kloster. Säg henne, tillade han med stark tonvigt på hvarje ord, att vårt framtida förfarande mothenne kommer att helt och hållet bero af hennes tystlåtenhet . . Herr de Brissac, vi äro belåtna med ert handlingssätt i denna sak,