Dagens Nyheter – 8 oktober 1866, sida 3

En man som följer sin egen likkista till grafven. De engelska tidningarne omtala följande händelse som nyss timat i London: En vinhandlande i Bordeaux, vid namn Vital Douat, som dref stora affärer, hade assurerat sitt lif i Paris för 100,000 frs. Denne man gjorde cession och blef dömd för bedrägeri samt förskingring af stora summor. Han var derefter försvunnen, och en tid sednare underrättade hans hustru assuranskompaniet i Paris, att hennes man hade dött i England samt visade afskrift af dödsattesten och begrafningsintyget. Kompaniet fattade emellertid misstankar af en eller annan orsak och satte sig i beröring med auktoriteterna i England för att få reda i saken. Spanande polistjenstemannen här, den bekante skicklige mr Druscowitch, har efter många svårigheter kommit saken på spåren och uppdagat: att Vital Douat från Bordeaux reste hit till London, der han tog in på hotel Ford, under namn af Roberts; sedan han bott der några dagar, bad han en fransysk uppassare på stället att på engelska skrifva för honom en attest, hvilken sedan en doktor Crittie skulle underteckna. Den innehöll, att mr Vital Douat hade dött den 29 december 1865 af hjertåkomma. Uppassaren skref intyget, ej anande något ondt. Under namn af Bernardi presenterade nu Douat detta intyg på en byrå, som inregistrerar dödsfall, i en liten stad utom London, vid namn Plaistow. Här noterades i vanlig väg, att liket befanns i huset n:r 32, Ann street. Med intygetfrån registratorn gick Douat till ett kompani, som eger en kyrkogård, och bestämde grafplats, betalte derför samt utsatte dagen för begrafningen. Sedan nu allt detta var ordnadt, gick han samma dag till ett magasin för likkistor, köpte en kista, beordrade att den skulle klädas invändigt med ett tjockt lager af bly och lät flytta handtagen från sidorna till ändarne, såsom bruket är i de katholska länderna, uppgifvande sig dervid heta Rubini. Den dag begrafningen skulle ske kallade han på två arbetare, som händelsevis passerade likkistmagasinet, betalte samt lät dem bära den tunga kistan till jernvägsstationen vid Bishopsgate. Der lät. han på vanligt sätt bokföra den för transport ill kyrkogården (sä brukas här, emedan begrafningsplatserna vanligen ligga långt utom London). Sjelf åtföljde han tränen, och vid ankomsten till närmaste station hyrde han en tillfälligtvis der stående kärra, hvilken transporterade liket till kyrkogårdens benhus. Douat var ensam gäst och sörjare. Presten mr M. Quoix jordfästade högtidligt och behörigen, enligt engelska ritualen, och kistan nerbäddades och jordades. Sedan mr Druscowitch fått reda på allt detta, fick han tillstånd af inrikes-ministern att uppgräfva kistan och kallade två personer, hvilka personligen kände Douat, att vara närvarande. Att ejför mycket lida af liklukten hade de undersökande förut intagit diverse godt och voro beredda på det värsta. Kistan upptogs, öppnades, och man kunde väl uthärda gräsligheterna. Hyfvelspånorna voro friska, och misstankarne blefvo fullkomligt besannade. Allt var således ett raftfineradt bedrägeri, och nu utfärdades en order att häkta Douat, ty att han lefde visste man nu. Ifriga efterspaningar gjordes och snart kom man honom på spåren, men — i Amerika, således utom Englands lag. — Denne Douat har dock nyligen blifvit gripen i Belgien, just då han landade på resa från Amerika, och kommer nu att lida straffet antingen här eller i Frankrike, ty dit är ban skickad från Belgien för att dömas för rymning och svek mot assuradörerna. anar Pr Mr na Lo rättat rot rön sr ED oe Yen ati Mt kt other åska