Några påminnelser rörande Nya Kyrkogårdars anläggande utanför hufvudstaden. Man har i allmänhet ansett såsom ett hufvudvilkor för kyrkogårdar att de skola förläggas på en sandås, ju obördigare desto bättre. Häremot vill insändaren göra följande anmärkningar: I den strida sanden kan ej utan otroliga kostnader en bördig vegetation skapas, och likväl utgör denna en så vigtig hufvudsak för att en kyrkogård, enligt vår tids ordningar, skall vara någonting annat än blott och bart likens förruttnelsetomt. Kyrkogårdea bör i dess ställe vara det fridfulla, inbjudande hem, der menniskoanden motser med fridfulla känslor att nedlägga sitt jordiska stoft, men ingalunda vara det sterila, fasaväckande hemvist, som gör ytterligare motbjudande den ovilkorliga förvandling, menniskan måste undergå. Sällan eller aldrig påträffas sandåsar utan större stenmassor inuti dem. Skola nu grafvar gräfvas, så stöter man på de stora kullerstenarna, och hvem tillser då att kistorna alltid sänkas tillbörligt djupt? Och för det tredje är den strida sanden högst besvärlig att gräfva de nödvändiga lodräta grafvarna uti, man må använda brädluckor huru mycket som helst. Jin annan gängse åsigt, att kyrkogårdar skola omgjordas med alnshöga stenmurar, påminnande om gammaldags fästningsmurar, är likaså opraktisk som dess verkställande oskönt. Att ytterligare fylla inom dessa inhägnader för att derigenom få åtminstone någon stenfri mull är äfvenledes ett antiqueradt bruk, sedan man uppfunnit dränering och rajolering. Kyrkogårdar böra dercmot förläggas på en vackert kuperad terräng, hvarest jordens beskaffenhet tillåter en frodig vegetation att uppspira. Jorden bör grunddikas på 3 alnars djup, hvarigenom den befrias ifrån den djupa käle, som eljest försvårar grafvars gräfvande och låter kistorna tidtals stå i vatten. Hela jordmassan bör genomgräfvas på 3 alnars djup för att blifva lucker och all sten borttagas och användas till gruuddikningen. Kyrkogården bör likna en lustpark — öppen, fri och tillgänglig, och endast inhägnas af en djup graf, som hindrar kreatur att dit intränga; men på intet vilkor stängas hvarken af murar eller staket, hvilka af åverkare lika lätt öfverstigas, som de för den fridsälle vandraren äro obehöfliga. Kyrkogårdars areal bör, slutligen, vara så stor tilltagen att förruttnelsen hinner fullständigt försiggå innan ny begrafning får ifrågakomma. K. I.