teaterns bokhållare, m. m., hvilken var synnerligt verksam i att peka ut oväsendets upphofsmän, för att få dem befordrade till lagens näpst. Hir O. P. lyckades emellertid i allmänhet ställa så till, att icke en enda stafvelse af pjesen kunde uppfattas från den stund, de visade sig i salongen; och då verkligen slagsmål med poliskonstaplarne icke lyckades att hålla oväsendet vid fullt lif, ställde de till låtsade slagsmål sins emellan, eller togo sin tillflygt till att skaffa ned hvnrandra från högsta bänken på parketten, hvarvid de ådagalade synnerlig skicklighet i att bibehålla fotfästet; de utförde äfven en slags stridsdans, hvilken betecknades med namnet O. P. dansensc och hvilken består deri att stampa i golfvet först med den ena foten och sedan med den andra, i det man framtjöt O vid första och P. vid andra stampningen, allt unisont. Aftoneas nöje slöt vanligen med folksåvgen. Rule Britanniag, eller Hearts of Oakd, framskrålade i den mest afskyvärda ton och i det ursinnigaste forte. Stundom hände ock att någon O. P.talare ex professo föreskref ett sortament af tjut och lefverop, såsom t. ex. tre tjut för Kemblec, tre lefve för O. P., o. s. v.. Det var äfven mycket vanligt att mobben med ohöfvikst tal förolämpade de sällskaper, som sutto i de griljerade logerna ty den antog för alldeles gifvet, att dessa platser endast kunde säljas för tvetydiga ändamål. Denna omständighet och hela upprorets afskräckande fysiognomi afhöll damer från att besöka teatern, hvilkens inkomster aftogo dag för dag.