Dagens Nyheter – 6 oktober 1866, sida 2

anstöt af hvad han betraktade såsom en svaghet hos konungen, erkebiskopen af Paris har anländt; får jag .:. — Ännu icke, ännu icke, afbröt honom den döende monarken ångestfullt: La Martiviere, rädda mig, rädda mig! Vetenskapen måste ega något hemligt medel som ni ännu icke användt. Jag bryr mig ej om plågorna, jag vill fördraga allt, om ni förlänger mitt lif med en månad eller en vecka — blott en enda vecka. Under det läkaren vände sig bort, för att dölja det uttryck af förakt, som ovilkorligen alfspeglade sig i hans ansigte, öppnades flygeldörrarne till det kungliga gemaket och erkebiskop de Beaumont inträdde, åtföljd af sitt presterskap. Bakom prelaten såg man statsministrarne och hofvets förnämsta personer. De höllo långa vaxljus i händerna och böjde knä, sedan de inkommit i rummet. Öfverceremonimästaren kastade en pröfvande blick öfver församlingen, för att öfvertyga sig om att allt var så ordnadt som ceremonielet föreskref. Sedan han försäkrat sig om att så var fallet, instämde han mekaniskt uti bönerna för den döende. I detta gripande ögonblick blef den hittills så despotiske suveränen en viljelös slaf under den strävga etiketten. Kan man tänka sig att den arme syndaren i sin bön, om den allsmäktiges förbarmande, följde ett gammalt formulär. Kyrkan hade i egentlig bemärkelse tagit hand om sin äldste son, ty så kallades de bourbonska koaungarne. Erkebiskopen var en prelat af stor fromhet och rena seder; i detta osedlighetens tidehvarf var hans vandel oförvitlig, så att till och med