Dagens Nyheter – 6 oktober 1866, sida 2

ger, förskräcklig och vämjelig att åse samt farlig att nalkas, frammumlade han tid efter annan, osammanhängande böner till detta förolämpade högsta väsende, hvars lagar han under hela sitt lif oupphörligen kränkt och trampat under fötterna. iq — Det gifves säkerligen något medel att rädda mig, utropade han till sin lifmedikus La Martiniere, eller åtminstone något som kan för länga mitt lif ännu ett år eller blott en månad, så att jag må få tid att besinna mig, samla mina tankar och skaffa mig frid med mitt samvete. Kan ni skänka mig detta uppskof, fortfor han med en bedjande blick, så vill jag göra er till den rikaste man i Frankrike. — Allt hvad konsten förmår, är redan försökt, svarade läkaren med den rättframma upprigtighet som var honom egen. Erinra er de ord er farfarsfar yttrade vid ett tillfälle, sådant som detta, då hela hofvet under tårar stod omkring hans bädd! — Jag är icke odödlig! Ludvig insåg att detta yttrande, fäldt af en sådan man som La Martinicre, var likbetydande med en dödsdom. — Bed för mig, Sophie, utropade han vändande sig till sin äldsta dotter, bed för mig. Skicka efter Lonise; hennes lefnad har varit syndfri och helig. Måhända vill himlen lyssna: till henne, då hon ber för sin olycklige fader. Att dö! Jag, det sköna Frankrikes oinskränkte herrskare, skall, dö, som en vämjelig pestbesmittad! Detta är gräsligt! — Sire, sade prins Soubise, hvars stränga åsigter, i fråga om etiketten i högsta grad togo