Dagens Nyheter – 6 oktober 1866, sida 2

filosoferna, hvilka eljest hånade honom, med aktning talade om hans enskilda lefnadssätt. På ett tecken utaf honom lemnade en hvar dödsrummet; ytterst belåten med att komma ut ur denna smittosamma atmosfer. Dörrarne stängdes och en vakt posterades utanför, så att konungens bikt ej skulle kunna störas. Tre timmar förflöto, innan dörrarne åter öpp: nades. Ingen kan säga, hvad under denna tid tilldrog sig: derinne. Detaljerna utaf denna förfärliga bikt blifva först då kända, när alla hjer tans hemligheter afslöjas; och kände vi äfven desamma, så skulle vi, för att ej smutsa pappe ret, icke uppenbara dem: Erkebiskopen, hvars ansigte var blekt och dystert; utropade med hög röst, då dörrarne slogos upp: — Ehuru hans majestät är endast Gud för sina gerningar ansvarig, så beder han likväl offentligen om förlåtelse för den förargelse som hans handlingar hafva kommit åstad, och lofvar högtidligen att, om hans dagar förlängas, ifrån detta ögonblick göra bot och bättring. Dessa ord äro bokstafligen anförda ur den autentiska berättelse som uppsattes öfver hvad som tilldrog sig vid Ludvig XV:s död. Den döende emottog nu sakramenterna, hvarunder presterskapet sakta frammumlade de för detta fall föreskrifna böner. Då presterna börjat sjunga, öfverröstades de af konungens jemrande, förtviflansfulla böner, så att den stackars mannens döttrar ej längre hunde uthärda detta uppträde; Prinsessorna Victoire och Sophie måste i ett tillstånd af vanmakt bortbäras ifrån sin faders bädd;