och nådde alltid sin höjd då någon af familjen Kemble visade sig. Parketten öfvertog ledningen af detta lung-krig; och i stället för att sitta ner och höras på pjesen och förströ sig med att stå under mellanakterna, såsom vanligen brukas, stod parkettens publik oafbrutet så länge ridån var uppe och roade sig med att sitta under mellanakterna. I andra akten kom man öfverens om att vända ryggen åt mr Kemble, men nyfikenheten förmådde snart vederbörande att göra frontförändring. Oaktadt allt detta buller, som var så öfverväldigande och oafbrutet, att icke ett enda ord af pjesen kunde uppfattas ens af dem, hvilka sutto scenen närmast, hafva vi aldrig sett ett fullkomligare spel, än mr Kembles och mrs Siddons?) var den aftonen. — — — — Tumultet fortfor ända till efterpjesens slut, och då den gröna ridån slutligen föll för sista gången, visade auditoriet (om man så kan kalla en publik, som icke hörde något annat än sig sjelf) hvarken någon lust att sluta med larmet eller att lemna teatern. Om en stund visade sig då på scenen messrs Read och Nares, tvenne magistratspersoner från Bow-street, och gjorde fåfänga försök att tilltala massan; en af desse gentlemen tog fram upprorslagen, men han tilläts icke att läsa upp den. De drogo sig tillbaka under massans hånande rop af cInga magistratspersoner! Ingen polisi Ehuru spektaklet var slut klockan elfva; lyckades man icke få salongen utrymd förrän klockan ett. Under fem följande aftnar var det omöjligt att uppfatta en stafvelse af hvad som sades på scenen och man inskränkte sig icke till endast vokalt oljud, utan tog äfven instrumenter till hjelp; teaterns missnöjda habituber infunno sig nemligen hvarje afton beväpnade med harskramlor, brandvakts-lurar, polis-pipor o. d. Hvarje särskild individs uppgift tycktes vara att öfverbjuda den andra i oväsen och allas förenade bemödanden tycktes gå ut på att förqväfva hvarje ord, som yttrades på scenen. För att bereda ögat, såväl som örat någon förnöjelse hittade man på att exponera ett helt system af plakater; dessa innehöllo i början med stora bokstäfver orden aGamla priserna, aIngen Kemble, cIngen Catalani; Inga abonnerade loger,, men bjödo sedan till att roa åskådarne med små försök inom qvickhetens och satirens område, hvilka likvist, för att göra deras författare all rättvisa, alltid voro mycket uddlösa. Då genom någon särdeles lycklig tillfällighet; man lyckades få tyst i salongen sedan ridån fallit, uppträdde vanligen en eller par af de värsta skrikhalsarne och kommenterade inskrifterna på plakaten. Dessa föredrag åtföljdes af stormande bifall, såväl af dem, hvilka hörde; som dem, hvilka icke hörde talaren: Tredje aftonen framträdde mr Kemble på scenen efter pjesens slut och lyckades verkligen att inom en qvarts timma få så tyst i salongen, att han blef i stånd att underrätta publiken att teaterns egare voro ifrige att göra allt som stode i deras makt, för att gå allmänhetens önskningar till mötes, och att uttrycka sin tacksamhet mot auditoriet för att det hade gifvit honom tillfälle att fråga, hvari dessa önskningar månde bestå. Nu brast oväsendet 1oss med fördubblad styrka och m:r Kemble fann det ändamålslöst att längre qvarblifva på scenen. Sedan det värsta tumultet var öfver, kom publiken för en gång på den iden att göra gemensam sak och att hålla sig tyst medan en enda talare skulle uppfordra m:r Kemble att träda fram igen. M:r Kemble lydde och begärde att blifva underrättad om publikens fordringar. Svaret blef: De gamla prisernaa Man tillät honom om några minuter att afgifva följande svar: Mina damer! Mina herrar: Jag ber att åter få framföra uttrycken af min tacksamhet för eder godhet att skänka mig eder uppmärksamhet. Orsaken till edert missnöje är, såvidt jag fattat rätt, den förhöjning i biljettprisen, som egt rum. Under drottning Annas regering var priset på parkettbiljetterna tre shilling och på raderna är det. detsamma nu, som för hundrade år sedan. Man har påstått, att denna teaters inkomster skulle, utan någon prisförhöjning, vara tillräckliga för att tillförsäkra egarne om en betydlig vinst. Jag försäkrar er på min heder, — och jag skulle icke vilja låta en osanning komma öfver mina läppar för värdet af hela denna teater, — (ljudliga applåder) att egarne under de sednaste tio åren icke uppburit mer, än sex procent på sina pengar, — pengar nedlagda i ett företag af så vansklig natur, som detta. Öch denna omständighet oafsedd, vädjar jag till eder rättskänsla och eder opartiskhet (och på denna publiks, på mitt fäderneslands rättskänsla, rättvisa och ädelmod vågar jag tryggt lita) och ber att I måtten taga i betänkande den oerhörda summan af 150,000 pd st., som åtgått för att uppbygga den vackraste teater i verlden, för att inom dess väggar mottaga innevånare i verldens hufvudstad! Men våra uppoffringar inskränka sig icke endast härtill. Att underhålla en garderob, 2) Gamla priset på första radens loger. 2) Sångerskan madame Catalani var engagerad att uppträda under säsongen, och troligen såg man i det höga honorarium, hon betingat sig, en medverkande orsak till prisstegringen. 3) Mrs Siddons var, att döma af bref och kritiken från denna tid, en af de yppersta skådespe