Dagens Nyheter – 4 oktober 1866, sida 1

— Ert namns ära är räddadt, anmärkte Karoolan; låt oss tacka himlen derför. — Hon måste blifva hämnad, sade den ångerfulle mannen i dyster ton. Hon måste blifva hämnad! Eljest blir jag ett föremål för alla menniskors hån och mitt eget förakt. — Glöm icke att Ulic är er kusin; att samma blod flyter i era ådror. — Han har afslitit alla de band, som hittills fästat oss vid hvarandra, inföll den missledde enklingen i bedröfvad ton; och om han också haft samma moder som jag, skulle denna omständighet icke skydda honom mot min värja. Lef väl! En stämma, som ni icke kan höra, manar mig att skrida till verket; ögon, som: ni icke kan se, blicka förebrående ned på mig, derföre att jag dröjer. Ulic är i Paris; och jag står här och språkar, ehuru jag vet att hans brott måste bestraffas icke genom ord utan genom handling. Utan att afvakta ett svar, skyndade Redmond öfver klostrets gård, svingade sig upp på sin häst och red i sporrstreck åt Paris till. Men fader Karoolan var icke den ende som hört Redmond O Neils hotelser; Jorrocks, som blifvit insläppt i klostret af trädgårdsmästaren, hvilken han bestuckit, hade uppsnappat hvartenda ord af hvad som yttrades. Han smög sig fram från sitt gömställe och begaf sig genast på väg till Versailles, för att till sin herre ingifva rapport om händelsen: Smugglaren visste bättre var Ulie Blake befann sig än dennes olycklige kusin. Den oro, den obestämda fruktan, som lik en skugga följer brottslingen, utgör icke den minsta delen af hans straff.