Dagens Nyheter – 4 oktober 1866, sida 1

Knappt är en dålig handling begången, förr än tanken på följderna af dess upptäckande föresväfvar gerningsmannen; och straffet tyckes honom hänga, lik Damokles-svärdet, på ett hårstrå öfver hans hufvud. Så förhöll det sig äfven med Ulic. i Från den stund han förnam att fångarne blifvit frigifna från Bastiljen hade hans ängslan i hög grad tilltagit. Fruktan för vanära plågade honom oupphörligt, och han darrade vid tanken på Redmonds hämnd. Han var visserligen ingen feg stackare, ty han var icke rädd för någon annan menniska än sin kusin; men hans onda samvete beröfvade honom hans kraft. Det obehagliga i hans belägenhet ökades ännu mera genom Ludvig XV:s helsotillstånd, som för hvarje dag blef allt mera oroande. La Martinicre sade att han var fullt öfvertygad om det konungen angripits af kopporna, en hittills ännu föga känd sjukdom, och som behandlades på det mest oändamålsenliga sätt. Läkarne höllo sina patienter inspärrade i qvafva ruw, och några år före den tid, hvarom vi skrifva, löpte en tysk furste fara att blifva qväfd, derigenom att en qvacksalfvare såsom ofelbart botemedel ordinerade, att han skulle insvepas i ett tjugufyra alnar långt skarlakansrödt kläde. För närvarande var Ludvig oxunnig om sin sjukdoms farlighet. Fru du Barry och hans hofmän sökte öfvertyga honom om att blåsorna ej voro annat än hudutslag, som snart skulle försvinna, och ingen hade nog moraliskt mod att motsäga detta påstående. Ulic hade efter en sömnlös natt tidigt på morgonen lemnat palatset lockad af det bedräg