Dagens Nyheter – 3 oktober 1866, sida 3

Från Fredrikshald — via Strömstad — till Göteborg och sedan på kanalen. (Bref till Dagens Nyheter.) IL. Innan vi lemna förstnämnde stads omgifningar, bör ressällskapet — eburu vi alla, läsaren liksom brefskrifvaren, ha bråttom och väderleken är regnig — ej underlåta besöka Röö egendom, som genom sin sydländska natur och ägarens gästfrihet alla somrar lockar till sig talrika resenärer. I den närbelägna Refnedalen dricker du, om en längre vistelse derstädes är dig medgifven, helsa ur dew närbelägna mineralkällan. I Norge är brunnsdrickningen alldeles icke så allmän, som i Sverige, der nästan hvarje stad har sin asurbrunn, de flesta upptagne under det Linnt innehade vetenskapens konungatron. Farväl Norge med adine Fjelde, dine Gutter, med din morska och norska sjelftillit och din vackra natur, som ej heller på färden genom Svinesund öfverger oss! På ena sidan häraf hviftar adet norske Flaget; — rodnande som ungdomsmodet — oss afsked, och vi emottagas af den blågula på svensk jord. — Det var den geologiska fjellnaturens storhet härstädes, som kom Leopold Buch i sin geologische Reise att ställa sjelfva Schweitzerlandets skönhet uuder de norska fjellarnes härstädes; ty mellan de lodräta klipporna vid Svinesunds stränder ser den hänförde resanden, som tagit plats på någon af de stupande klipporna, ej sällan tremastade fartyg sträcka fart genom de trånga vattnen. — Man passerar snart förbi stället, der Karl XII hade för plan att anlägga en fästning, Sundsborg, som skulle bli en hållhake på Norge och derför af de svenske karolinerne på skämt vanligen lär ha kallats Baggehus). Den blef naturligtvis aldrig fullbordad, men lemningar deraf synas ännu: Att traditionen ännu här gerna och ofta utpekar platser, der Karl den ende setat; legat, ätit, druckit ur källan o. s. v., är naturligt, ty sådana bagateller glömmer icke gerna vår allmoge, de må röra kungar af aldra simplaste sort. Att således sagoförtäljaren skulle få mer än vanligt att göra med denne ryktets älsklingskonung var ej underligt. Han har också verkligen fått det. Anda i våra dagar har allmogen således trott, att denne monark setat fången i Norge. Folktron håller vidare före, att de talrika hällristningarne, hvilka låegtfarande vikingar inskrefvo i de hårda fjällmurarne, dem man kan kalla de första bladen i vårt fäderneslands historia, dessa utfördes — tror den — af samme konung, när han låg i fält och ej hade annat att görar: När man här reser fram, till lands såväl som till sjös, ser man af bergens bildning och fjordarnes inskärningar, att naturen fordomdags haft mycket att göra i dessa sina väldiga verkstäder. För jordforskaren (geologen) är hela provinsens sträckning ända ned till Elfsborg, men isynnerhet denna del deraf som vi nu beresa, också ett intressant fält. Låtom oss blott ta till exempel den socken, vid hvars kyrka vi låta våra trötte fålar hvila sig. Socknen heter Näsinge. Just der vi hvila, der borta, der du ser den svettige skördemannen nu tryggt vända sin rågskyl att soltorkas, der summo i urtiden polarhafvens jättehvalar, sprutande i skyn med sina springbrunnar, och rofgiriga hajar läto sig småfisken väl smaka. Ty dalbottnen der, omgifven af sina basaltklippor, hyste hafvet inom sina fjellportar på en tid, som bäst mätes efter geologens timglas, långt innan mensklig årsräkning satte upp sin urvisare: Bevisen härför har man i de otaliga lager af snäckdjur, som här förmultnat och qvarlemnat till den fruktbara; 200 fot öfver hafvet belägna marken, sina sirligt vridna kalkhus, bland de äldsta språktecken i geologiens verldshistoria (Gailloneller och hvad alla dessaa smådjur heta). Vi nalkas svenska landet sjöledes; Hvalöarne det sista norska partiet, försvinna. Hellsö, den nordvestligaste punkten af Sverge, med sina vidunderliga bergsbildningar och många traditioner, dubbleras. Kosterön med fyren på sin hjessa, lyser seglaren eller ångaren in till StrömI stad. Mången graf har stormen vid dessa skär bäddat vilseförda sjömän innan fyren blinkade från ön, men inga vårdar utvisa lägerplatserna för de döde, ty hafvet känner ingen hvila och odjurens hungriga tänder analysera snart qvar lefvorna af dessa olycklige drunknade. Vid Koster och Pater Noster, hvars hemska skär vi snart få framför oss, förliste flera fartyg och spilldes flera menniskolif, innan fyrarnes ljus uppgick, än på hela den öfriga vestkusten. Såsom en märkvärdighet kan anmärkas, att vid den förstnämnda ön är hafsvattinet af en sådan salthalt, att af de uppkastade vågorna saltpartiklar afsättas i så betydlig mängd, att fiskrarne dermed kunna insalta något fisk; Här är således det enda stället i vårt land, der ett slags 1 1 mÅ;w oo GA NN