Dagens Nyheter – 3 oktober 1866, sida 2

att rättvisa skulle vederfaras henne, sedan hon någon tid hvilat i gratvens kalla famn. Hvarje ord, som den trogna varelsen yttrade, föll såsom ett glödande kol på hans hjerta, och ansatt af de rysligaste samvetsqval, kröp han ihop som en mask. — Galning!... Eländige dåre! mumlade han mellan de sammanbitna tänderna, huru kunde jag blicka in i hennes klarblå öga och dock tvifla på hennes själs renhet! Huru kunde jag tro mina sinnens vittnesbörd, då detta stred mot hennes ord, fastän jag visste att en lögn aldrig gått öfver hennes läppar. Och dock älskade jag henne, tillade han med enröst så hemsk, så vild, att åhörarne ofrivilligtiryste, ärade henne så, som en man kan ära sin hustru; hon var mitt ljus, min verld, min lycka för det närvarande, mitt hopp för framtiden, min själs ljufva frände, den källa, hvarur nytt lif framsprang och ingjöt sig i mina ådror och dock mördade jag henne — förtrampade i mitt vanvett den fagra, älskliga blomman, som icke ens i Paradiset hade sin like. — Blomman är förstörd, anmärkte Katty, men icke knuoppen: Ni har hennes son i behåll, och hjertat, tillade hon, i det hennes ögon fylldes af tårar, kan icke helt och hållet krossas, så länge man har ett barn att älska. Utan tvifvel tänkte hon härvid på sin lille Phelim. — Visserligen, sade den olycklige mannen, är jag fader, men jag kan icke göra anspråk på min scns aktning och kärlek. Om också min själ för honom hyste en outsäglig ömhet, om mitt hjerta längtade efter att få klappa mot hans, mina ögon att få skåda honom, skulle