tat, icke till åren. Hans mannakraft var bruten; några få minuter hade verkat årtiondens verk. Hvarje muskel i hans förr så uttrycksfulla ansite hade förlorat sin rörlighet. Till och med Ellens moster och fostersyster kände medlidande med honom; så hopplös var hans belägenhet, der han stod framför dem en bild af hänsvunnen lycka. — Fröken Macnamara, sade han med ett lugn sor ingaf förskräckelse, jag kan icke egna den så förfärligt förorättade engeln en saknadens tår, ty de källor, hvarur tårar flyta, hafva utsinat hos mig. Men jag lofvar er hämnd — Tllens mördare skall med sitt hjertblod, umgälla hennes död! Detta är ett heligt löfte, tillade han i högtidlig ton. Vid Gud, denne Gud, hvilkens namn stjernorna prisa, hvilkens makt förkunnas af thordönet och orkanen, svär jag att hämnas! Och denna hämnd skall blifva lika fasaväckande som FEllens fienders ondska, lika obarmhertig och samvetslös som deras dåd. Jag berericke om förlåtelse; ty ni kan icke annat än förakta och förbanna den lättrogne dåre, som låtit narra sig till att så grymt behandla den han älskade så högt. — Jag beklagar er, snyftade den gamJa qvinnan; sorgen öfrer förlusten af Jllen har icke gjort mig känslolös för er gränslösa smärta. — Ellen bad för er och välsignade er i sin dödsstund, utropade Katty. En engel måste hafva hviskat i hennes öra, att ni snart skulle återfå ert förnuft och finna, huru mycket ni misstagit er; ty hon tviflade icke ett ögonblick på er kärlek och dog i den fasta öfvertygelsen