Dagens Nyheter – 3 oktober 1866, sida 1

kristens pligt att med tålamod bära de lidandea Försynen låter honom undergå. Då Redmond inträdde i prinsessan Louises rum, fann han der, utom den kungliga nunnan sjelf, klostrets abedissa, fröken Tabitha MacnaI raara och den trogna Katty. — Jag är gammal, kapten ONeil, sade Ellens moster; och det är högst sannolikt att vi nu se hvarandra för sista gåvgen. Jag vill derföre icke göra er några förebråelser, det skulle tjena till intet — ert eget hjerta skall nemligen snart tadla ert beteende och göra de så, som min svaga tunga icke förmår. Ni kan väl inse, fortfor hon, att en person vid min ålder icke reser från Irland till Paris, utan att dertill vara nödgad at vigtiga skäl. Det är kärleken till min stackars mördade systerdotter och den fasta tron på hennes heder, som uppehållit mitt mod. Jag kom hit, för att rentvå hennes fläckade rykte. ledmond vände sig bort med alla tecken till otålighet. — Och jag har lyckats, fortfor damen så fullkomligt att sjelfva otron icke längre kan tvifla. Menniska! utbrast hon, oförmögen att tygla sin häftiga sorg, huru föga värdig ni var att ega det hjerta, som ni krossat! ! — Jag fattar mycket väl era känslor, fröken Macnamsra, genmälde Redmond i sträf ton. Hurn obehagligt detta ämne än är för oss båda, vill jag dock bevisa er, att det icke-var passionen som förmådde mig att förfara så mot min hustru, som jag gjort. Jag handlade på grund af bevis, — så ovedersägliga bevis att intet numera kan öfvertyga mig om att jag misstagit mig. — Icke ens dessa? sade Ellens moster, i