Dagens Nyheter – 1 oktober 1866, sida 2

inom henne. Hon utfor häftigt mot sina fiender och lofvade sig sjelf att hämnden skulle bli förfärlig: Dolkeu hade inträngt i hennes hjerta; ej under då att galla och bitterhet födade ur såret. — Den hycklerskan! mumlade hon, den nedriga gemena hycklerskan. Jag skulle icke vilja förödmjuka min ,hätskaste fiende såsom hon, med religionen till sin skylt förödmjukat mig. Jag vill bryta min förbindelse med Ludvig och lemna hofvet — öfvergifva honom på hans ålderdom, om han icke hjelper mig att hämnas. Den fattigaste borgare i Paris, tillade hon, skulle icke kunna tåla att den qvinna, han älskar, blefve på sådant sätt behandlad. — Ni spelade er roll förträffligt min sköna, anmärkte marskalkinnan de Mirepoix, som med mycket nöje åskådat scenen i galleriet. Men partiet måste vara tröttande att utföra; och ehuru jag vet att ni funderar på att ställa så till att ni får uppträda på samma sätt igen, så kan jag ej låta bli att utsäga min tanke; ni bör vara nöjd med er seger. In klok general riskerar aldrig de lagrar han en gång vunnit. — Jag vill bli hämnad: — Bah! hämnad! På hvem?.:;:;:Den kungliga familjens medlemmar kanske? ... Dem kan ni icke nå; Spiran kan ej afslå liljorna. Och hvad andra medel beträffar, tillade den erfarna väninnan, i det hon sänkte sin röst till en knappt hörbar hviskning, bör ni icke tänka på sådana. Ni skulle derigenom endast återupplifva Brinnande kammaren. Fru du Barry ryste. aBrinnande kammaren var namnet på den domstol som dömt markis