Dagens Nyheter – 1 oktober 1866, sida 2

innan de Brinvillierst att brännas å bål, der före att hon förgiftat sin man och sin far. Denna domstol var måhända den enda i Frankrike, som icke kunde bestickas och dess beslut ändrades aldrig af konungen. — Tänk heldre på, fortfor marskalkinnan, att stärka och underhålla det goda intryck som ert uppförande gjort på Dauphin, hvilken i sin lättrogenhet anser er ånger uppriktig, samt att göra någonting för era vänner, medan ännu tid dertill är... Hvad mig särskildt beträffar, tillade hon, är jag hårdt ansatt af mina kreditorer. — Ack! om Ludvig blott vore tio år yngre! svarade mätressen, som till sin ledsnad började inse; att det henne gifna rådet var förnuftigt; blott tio år! Då skulle jag krossa dem alla under mina fötter, likasom vore de huggormar. — Det är bättre att låta dem vara i fred; de skulle annars kunna stiga er, anmärkte den gamla damen: I ert ställe skulle jag genast begifva mig till Ludvig. Fru de Barrys passionerade utrop upphörde, allteftersom hennes rådgifverska uttalade sina sunda åsigter, hvilka grundade sig på en lugn eftertanke, och innan dagen ännu var till ända, hade hon flyttat till Trianon. Marie Antoinette var visserligen mycket lättsinnig — detta är det enda fel man har att förebrå henne, — men hon hade ett synnerligen godt hjerta. Hon tyckte att fröken Macnamara handlat så ädelt, då hon lemnade sitt hem, för att i främmande land försvara sin döda slägtinges heder, att det var hennes pligt att på allt sätt bistå henne. (Forts.)