Dagens Nyheter – 29 september 1866, sida 3

i örat på denna att konungen ville göra åtskilliga donationer till klostrets förmån och öka dess privilegier. Fru dAuvergne lyssnade härtill med välbehag, Hon hade tillräckligt sundt omdöme, för att inse att i en allvarsam strid mot konungamaktens utöfvare, denne sednare alltid skulle vinna seger. Den berömde Bossuet; som opponerat sig mot den föregående regeringen, hade till straff för denna sin djerfhet blifvit ålagd att skrifva ett försvar för fyra af den Gallikanska kyrkans trosartiklar, ehurw han för sin del alldeles ogillade dessa. Exemplet var talande; och för öfrigt intresserade det abbedissan föga, hvem som hade största inflytandet i Versailles, blott den orden, hvilken hon tillhörde, vann ökad makt. Fru de Marsan, som utan tvifvel hade den skarpaste blick i dylika affärer och dessutom vär känd för sin försigtighet, hade, för att begagna ett sådant uttryck, affallit i god tid, och den ärevördiga qvinnan såg intet skäl, hvarföre hon icke skulle följa en så förståndig persons föredöme. Hofdamen och klostrets föreståndarinna voro hvarandra till karakteren lika. Arma mensklighet! Samma svagheter återfionas i större eller mindre mån hos alla dina medlemmar. — Hans majestät har äfven låtit underrätta erkebiskopen af Paris, yttrade öfverstekammarherren Soubise högt, att han önskar det karmeliterklostret åter må bli invigdt och hoppas att all opposition mot hans vilja skall upphöra, sedan han gjort dessa eftergifter. — Ja visst, svarade tronföljaren, nu kunna vi vara belåtna. Det har aldrig varit min me