Dagens Nyheter – 29 september 1866, sida 3

nunnan allt för stolt för att på något sätt förråda sina känslor. Hennes ansigte bibehöll sitt lugna uttryck; och vi tro oss kunna försäkra att hon heldre skulle ha dött än hon gifvit sin fiende tillfälle att triumfera. — På ånger, ärevördiga moder, yttrade hon, vänd till frå DAuvergne, borde väl försoning följa. — Ja visst, svarade damen i tanke på de frikostiga gåfvor som skulle komma klostret till godo. Godt uppsåt bevisas af gerningar; — Fröken Macnamara, den goda qvinnan; har lidit orättvist ..: — Ers kunglig höghet, inföll förste kammarherren med en vördnadsfull bugning, kan vara öfvertygad om att hans majestät, som är så ädel och godhjertad, skall visa den stackars fröken sin välvilja och göra allt, för att förmå henne att glömma de obehag, hvarför hon varit utsatt. Abbedissan i Karmeliterklostret; som icke vidare intresserade sig för samtalet; då hon ej ansåg möjligt att betinga sin orden några vidare fördelar, började språka med kronprinsessan; — Det är icke mer än rättvist, utlät sig Dauphin. — Den förlåtelse, hvarom ni anhållit, fru du Barry; sade den kungliga nunnan med myc ken värdighet, ger jag er; emedan en dotter bör vörda och lyda sin fader, äfven om han har svagheter, som förmå honom att uttrycka önskningar dem hon ej kan gilla: (Forts.)