Dagens Nyheter – 29 september 1866, sida 2

den, skulle ha kunnat tro annat än att hon älskade honom med verklig passion och att hans tillfälliga illamående förorsakade henne djup sorg och häftig oro. — Stig upp, min fru, sade Ludvig med bruten stämma. Det gör mig ondt att se erligga på knä. Stig upp, jag ber er derom. — Nej, icke förr än ni hört min bön och beviljat den, svarade grefvinnan med låtsad ödmjukhet. Er närvarande opasslighet kommer sig endast deraf att ni på ett så ridderligt sätt försvarat mig mot mina fiender. Men jag vill icke vara skuld till osämja mellan er och era barn. Aterkalla derföre ert kungliga ord, och frigif de fångar, för hvilka prinsessan Louise så varmt intresserar sig — gör detta för min skull; och tillåt mig att bedja henne och Dauphin om förlåtelse derföre att jag gifvit anledning till den skandal som inträffat. Aldrig under sin långa regering hade Ludvig XV blifvit så öfverraskad. Man kan verkligen säga att han denna gång intogs genom öfverrumpling: Hvad hon begärde var just det han inom sig varmast önskade. Endast på det af henne föreslagna sättet kunde han komma ur den förlägenhet, hvari han befann sig; utan att hans värdighet blef komprometterad. — Stig upp, grefvinna, sade han och hans ansigte strålade för ett ögonblick af outsäglig fröjd, jag vill det. Er bön är beviljad. Jag kan icke afslå en begäran som är föranledd af så ädla motiver. Det vore önskligt att era fiender kände ert goda hjerta likaväl som jag; de skulle då icke hata er längre, tillade han; — Det kommer ej att blifva fallet; så länge