Dagens Nyheter – 29 september 1866, sida 2

Skepparen Jonas Svane afgick med jakten Hardine,, som i Tromsö undergäått reparation och var i fullt sjödugligt skick, tillika med 4 man den 1 sistl. augusti från Tromsö på en fiskeresa. Efter fyra dagars seglats kom han under Spitsbergen och ankrade c:a 6 mil från land. Efter 5 å 6 dygns förlopp uppväxte en storm från N.O. med tjock mist, så att fartyget måste lätta ankar och hålla af söderut för att komma in under BerenEilandsbankarne, Redan nästa afton fingo de land i sigte, neml. nordre udden af Beren-Eiland, men mörkret var så starkt, att de icke märkte fjällväggen förrän de voro rakt under densamma. Att kovända fanns icke rum till, och då fartyget förlorat sin fart, vägrade det att stagvända till lovart, utan föll af och bogsprötet bräcktes. Den svåra sjögången vältrade derefter skrofvet långsides mot fjellet och inom kort började det att krossas. Tvenne gånger försökte manskapet att få loss sin enda båt, men förgäfves, allden tund storbommen med seglet fallit öfver den. Nu gällde det att rädda lifvet, och hvar man sprang det fortaste han kunde ned för att berga litet proviant och kläder, och passade derefter på, när fartyget slogs mot fjellet, att springa upp och få fotfäste på land i någon afsats. Styrmannen klättrade derefter upp på fjellet med tillhjelp af en lina som kastats upp på land och medelst densamma fingo de derefter upphissadt hvad de lyckats berga från vraket. Genomvåta voro de alla, och då luften var disig och regnig kunde de ej torka sina kläder; dertill var äfven duktigt kallt. Då de visste, att skepparen Tobiesen från Tromsö legat i vinterqvarter på ön sistl. vinter och icke hade medtagit huset, gällde det först att uppsöka detta hus. De delade sig i tvenne partier, som på kvar sin sida skulle följa stranden, och sedan de gått ett stycke funno de stenrösen och nyklufven ved, hvaraf de förstodo, att huset måste ligga i närheten. De samlades då åter och funno straxt derpå ett rös med en deri nedsatt stång på en höjd, hvarifrån de varsnade ännu ett stenrös och fanno genom dessa vägvisare huset, hvilket låg ungefär 2 mil från stället der fartyget strandat. De hoppades nu att blifva upptagna af en eller annan hemvändande Spitsbergsfarare. Deras glädje var stor då de funno huset, och då dörren blott var tillåst genom en krok, sluppo de lätt in och njöto här en beqvämlighet, som de icke drömt om, ty af kol och ved fanns fullt upp. Spisel och elådon, bord och bänkar samt andra beqvämligheter funnos. Sedan de ätit och hvilat sig funno de en omhvälfd båt liggande vid husväggen, och der blef straxt stor glädje, ty nu kunde de i yttersta nödfall gripa till den resursen att resa hem med denna båt. Genast blef båten satt isjön och derpå foro tvenne män med densamma ut till vraket, från hvilket de nu ämnade berga något mera lifsmedel och kläder. Detta lyckades dem äfven, i det de med en gammal yxa som räddats höggo hål på ena sidan af skrofvet, som låg öfver vattnet och med en båtshake halade upp åtskilliga effekter, med hvilka de sedermera återvände till huset. Här uppehöllo de sig i 4 dygn, under hvilken tid de hissade signaler på flera ställen men ingen seglare syntes till. Då det var lidit långt fram på året och det syntes oförsvarligt att dröja längre, då det fanns utsigt att komma öfver till Norge på den funna farkosten, beslöto de alla fem att gå ombord på båten och begifva sig af; de trodde att möjligtvis de skulle blifva sedda af fiskefartygen på Ingö-bankarne, som kunde upptaga dem. En dag då det var smult väder afreste de, sedan de utrastat sig så godt omständigheterna tilläto, och hade hela första dagen vackert väder. BSedermera fingo de en frisk nordlig bris och redan efter 3 dagar kommo de till Sörvär, hvarest de vänligt mottogos och förplägades på bästa sätt. Derifrån foro de med skjuts till Hasvik och sedermera med ångfartyg hem till Tromsö.