Dagens Nyheter – 28 september 1866, sida 2

ningar ned på en stol. Hon hade aldrig älskat Ludvig, och om hon blef djupt gripen af underrättelsen om hans nära förestående död, var det endast derföre att hon skulle förlora den behagliga ställning hon innehade. — Finnes intet hopp? utbrast hon: — Intet. Efter att ha uttalat detta ord; aflägsnade sig den föregifne profeten: Då han passerade lunden, mötte han marskalkinnan de Mirepoix, hvilken han bad skynda till sin väninnasfbistånd. — Inom ett år, snyftade grefvinnan, när hon blef varse sin förtrogna. — Var nu klok, svarade denna med filosofiskt lugn. Ni har blott två angelägenheter att ordna: För det första skall ni sluta fred med kronprinsessan; som beherrskar sin gemål lika oinskränkt som ni hans farfar, och för det andra skall ni laga; att den förmögenhet ni samlat kommer i säkert förvar. — Ett år, upprepade fru du Barry, då hon stödd mot marskalkinnans arm lemnade paviljongen: Endast ett år! — Grefven lofvade icke så mycket, tänkte herr de Sartines. Han sade: innan året gått till ända, och vi ha nu maj — fyra månader äro redan förbi: Mötet mellan Dauphin Ludvig och lifmedikus La Martinicere var, såsom våra läsare torde gissa, af en helt annan karakter. Prinsen framställde med manlig öppenhet sin önskan att af läkaren få veta hurudant hans höge farfaders helsotillstånd verkligen var, och om anledning förefanns att antaga hans snara frånfälle. — Tro mig; tillade han; det är icke nyfi